Jag förstår inte.

Hur tänker man när går till en lärare och berättar om någons "problem"?
Alltså, hur?
Att läraren med sina hemliga superkrafter som vuxen ska trolla bort det onda, och att allting ska bli frid och fröjd?
Jag önskar att varje idiot som har fått för sig att denna hysteri med att "gå och säg till en vuxen" är ett sätt att göra världen bättre, borde vara medveten om villa konsekvenser dennes handling medför, och inte bara tro att "men det är en vuxen, hon får typ prata med någon och så fixar det sig".
Soc, bup och hela köret älskar att få rapporter från lärare med små problembarn i klassen, och är man fast där... Då är man fast för livet. Och de vet minsann hur man gör livet till ett helvete för en. Det är förstås de naiva små klasskamraterna inte medvetna om, de har exempelvis aldrig hört talas om orden "fosterhem" eller "tvångsvård". Och det värsta är, att när man tar upp dessa faktum med de idioterna, då skyller ju de såklart på att "jag vill bara ditt bästa". Och det, det är den äckligaste meningen i mänskilghetens historia.
Varje människa är sin egen lyckas smed, och när du inte ens känner denna människa, låt den vara. Gör förihelvete en jävla research om den personen först i sådana fall om det är så jävla nödvändigt. Får den utsatte redan hjälp? Vad händer om jag gör si och så? Och prata med den utsatte personen först. Fråga hur det är, vad som händer.
Gå bara förihelvete inte till en jävla lärare som man inte ens känner och berätta massa jävla bullshit, som man inte vet något om och som man inte har några fasta bevis för.