Memories from yesterday.

Jag steg på bussen med tunga och dröjande steg.
Det var mörkt, och bussen var tom, vilket kanske egentligen inte var så konstigt.
Jag satte mig på sätet längst fram, vilket jag alltid gjorde. Och precis utanför så stod han, och vinkade. Jag vinkade tillbaka, och följde sedan hans steg när han gick.
Klockan var 21:51, och den första dagen av året hade nått sitt slut.
Det var tyst.
Så olidligt tyst.
Ord som hade velat bli fria idag hade återigen inte släppts ut.

Efter några brummanden i motorn så började bussen sakta att rulla. Hela bussen vibrerade, och det gamla dammet yrde.
Det började regna, och regndropparna rann ner för glaset. Verkligheten utanför rann ihop, och såg ut som en suddig surrealistisk målning. Jag lutade huvudet mot glaset, och följde regndropparnas färd med fingrarna.
En regndroppes dröm, tänkte jag, är att få komma upp. Inte falla ner och krossas mot marken, utan att förevigt flyga upp högre och högre i himlavalvet.
Jag suckade plågat. Jag ville inte åka hem. Jag var ofullbordrad.
Jag ville nå slutet av åtminstone en väg först.
Jag blickade upp mot vägen framför mig, väggarna omkring mig, stjärnorna i himlen. Jag visste att jag inte kunde se himlen därifrån jag satt, men när jag blundade så såg jag den tydligt. Den svarta himlen med de tusen stjärnorna, en oändlig rymd med ljus och mörker på samma gång.
Bussens värme gjorde mig så himla himla trött, och jag bestämde mig för att inte öppna ögonen.
Jag vaggades av och an, och gled sakta ihop.
Jag flög genom den mörka himlen ovanför mig, fylld med ljus. Jag försvann bort.
Jag flög genom en oändlig rymd, dvs jag flög genom hans ögon.
Innan jag somnade, så mindes jag någonting som jag hade läst någonstans. Trots den dåliga formuleringen och idiotiska metaforen, så tyckte jag plötsligt att det stämde precis.
"Att älska någon som inte älskar dig tillbaka är som att krama en kaktus. Ju hårdare du griper tag, desto djupare gräver taggarna sig in i din hud."



Jag vaknade när bussen stannade, och chauffören ropade ut i högtalarna att det var slutstationen. Jag reste mig förvirrat upp, såg mig omkring, och raglade bort mot dörren.
Jag gick av på en plats där jag aldrig hade varit förut.
Det var mörkt.
Tyst.
Främmande.
Ensamt.
Ödsligt.
Men jag var inte rädd. Ingenting tycktes kunna skrämma mig längre.
Jag började vandra längs vägen, och några enstaka lyktstolpar lyste upp den slaskiga väg jag gick på.
Jag halkade till, och föll ner rakt i en pöl. När jag sedan reste mig upp var mina kängor fyllda med en blandning av smutsig halvsmält snö och vatten. Jag svor, och sedan fortsatte jag min färd.
Efter en kvart fick jag syn på en liten bro som gick över bilvägen, och då visste jag plötsligt precis var jag var någonstans.
Jag började gå upp för bron. Och genom de enorma springorna på de usla gjorda trappstegen så såg jag bilarna ruscha fram och tillbaka långt under mig. Mitt hjärta bultade allt fortare för varje trappsteg, och höjdskräcken gjorde sig påmind.
Väl uppe på bron så såg jag ut över världen. Bron var visserligen ganska låg, men hela Hagaparken öppnade sig framför mig.
Hagaparken, där allting hade börjat.
Jag grep tag i räcket och kände hur vinden fällde ner min luva och ruffsade om mitt hår. Det var svinkallt, men det gjorde inte mig något. Jag blundade.
Jag flög.
Jag ropade något. Jag ropade ut de ord som ville släppas ut. Men de hade blivit fria för sent.
Vinden förde med sig dem bort. Långt bort.
Min mobil började vibrera, och jag blev plötsligt medveten om att jag inte hade någon aning om hur mycket klockan var, och att min mamma antagligen var väldigt orolig.
Jag svarade i telefonen medan jag fortfarande såg ut över Hagaparken, och lyssnade på hur mamma hysteriskt undrade var jag var och vad som hände. Jag sade något och la på.
17 missade samtal. Och ett sms från honom.
"Var är du? Din mamma sade att du inte hade kommit hem ännu
/Oskar"
Jag stängde av telefonen, drog upp luvan, gick ner för trappan, och fortsatte min färd genom staden.