En riktig sonett.

Jag springer, skriker… ändå är jag tyst.
Egentligen så står jag bara stilla.
Och tiden fångar mig och gör mig illa.
Jag glömmer, lyckan, ängeln som jag kysst.

Men livet äro, inte som ni tror.
När mörkret faller kommer ändå ljuset.
Jag måste ändå fly och lämna huset.
Det bruna huset, där en ängel bor.

Ett steg som alla tror sig kunna ta.
En väg som för en bort till sina drömmar.
En flykt ifrån förtvivlan och Nirvana.

Jag ville spara, allting som du sa.
Men nu så önskar jag att bara glömma.
Jag bär på något som du ej kan ana.