Du är död du med.

Tiden tog min vinter.
Våren tog min snö.
Snöflingor blev till tårar,
Som sköljdes bort i tö.

Och nu så regnar hösten.
Förevigt är den här.
Förtänger bort min vinter.
Som jag håller så kär.

Inom mig gror hösten.
Mitt hår, det faller av.
Och bland de gula löven
Så finner jag min grav

Att bara le och finnas.
Att springa, vandra, gå.
Att aldrig mera minnas.
När hjärtat börjar slå.

Jag ler ju.
Och jag skrattar.
Men varför gör jag det?
Kanske för jag vet nu.
Jag kan din hemlighet.

Du ljuger som Pinocchio.
Din näsa växer fort.
Du kan inte ens förstå själv.
Allt vad du har gjort.

Men det tillhör det förflutna.
Att gråta sig till döds.
Att inte vilja leva.
Ångra att man fötts.

Jag bryr mig inte om dig, min kära lilla vän.
För hösten har ju kommit, vi kan ta allting sen.
Men hösten är här förevigt.
Och täcker allt med löv.
Sluter mina ögon.
Och gör mig blind och döv.

***

Hösten har nu tagit allting jag hade kvar.
Ångesten och minnen av förflutna dar.
Jag lever.
Bara lever.
Väntar inte på något nytt.

Eller jo, på att se dig såklart, när dagen åter grytt.

Tiden tog min Vinter.
Hösten tog mitt "nu".
Och en sak ska du veta,
Att Vintern, det var
Du