rattsafts blogg
27 år. Bor i Stockholm, Stockholms län. Är offline

Senaste inläggen
Debut16 oktober 2021 kl. 18:31
London
9 juni 2017 kl. 13:46
ja hur ser mitt liv ut egentligen
16 mars 2017 kl. 20:28
ja jo
16 mars 2017 kl. 18:58
fyfan
7 januari 2017 kl. 00:49
2016
31 december 2016 kl. 17:49
:---)
23 december 2016 kl. 18:27
en metafor för fullmånen
14 november 2016 kl. 22:53
relationsstatus
14 november 2016 kl. 20:42
ojjjjjj
13 november 2016 kl. 02:23
Visa alla
Fakta
Civilstatus: EnsamLäggning: Inte valt
Intresse: Kreativitet
Bor: Själv
Politik: Anarkist
Dricker: Öl
Musikstil: Annat
Klädstil: Galen
Medlem sedan: 2011-03-15
Event
rattsaft har inte lagt till några event än.
Finaste Maria.
Igår kväll när jag var hemma hos Maria, så frågade hon mig om vi skulle se Inception tillsammans.
Inception är egentligen den film som är "förbjuden" för mig att se, eftersom den är laddad med hur starka ångestanfall som helst, men jag tackade ändå ja.
Vi började se på den.
Och jag slungades från första sekunden tillbaka i det smärtsamma förflutna.
Saker som jag ville glömma trängde fram.
"Stäng av... snälla..." sa jag till Maria.
Maria hörde vad jag sa, men hon lyssnade inte.
"Fortsätt kolla", sa hon. "Jag ska berätta sedan varför".
Hela filmen så sneglade Maria på mig, och så fort jag tittade bort eller höll för öronen så sa hon bara "Fortsätt titta".
Till slut så lyckades jag trots allt kämpa mig igenom hela filmen.
Även om det gjorde så ont att jag ville skrika.
Maria och jag gick in till hennes rum, stängde dörren, satte oss.
"Okej, varför ville du inte se Inception? Tala på."
Jag berättade.
Jag berättade om förra året.
Varje ord som hade sagt i filmen, hade han suttit och berättat för mig en gång i tiden. Om det undermedvetna, om drömmarnas hemlighet, hypnos.
Hur jag naivt och hopplöst hade sett upp till *****. Som en jävla Gud.
Jag var liten och lycklig, och tyckte det var helt sjukt hur speciell han var.
Men han var inte sådär himla speciell tydligen.
För vad är han nu?
En falsk lögnare som man inte kan lita på, och som tydligen ska vara lik Leo DiCaprio till råga på allt.
Och som älskar Edith Piaf, vars musik spelas hela tiden i den förbannade filmen.
"Okej", avbröt Maria. "Varför är han en lögnare? Bevisa det för mig."
Jag fortsatte.
Berättade om all jävla bullshit om Schweiz.
Om hur han helt enkelt bara utnyttjade mig och nu inte ens skriver.
Och allt annat.
"Stop där", sa Maria till sist. "Vad vill du göra nu? Vad är bäst för dig, oavsett hur smärtsamt det är?"
"Glömma och förtränga", sa jag.
"Julia, jag visste om allt detta.
Jag visste direkt varför du inte ville se Inception. Men, du klarade dig igenom den. Du kunde ha bankat in datorn i väggen och skrika att du inte ville se, men du såg den. För så här är det, man ska aldrig fly ifrån ångesten, sorgen, rädslan, man ska ta tag i den. Och slå ner den. Och allt om dessa lögner - det är klart att han ljuger, det fattar jag. Men anledningen varför jag bad dig att bevisa allt för mig, är för att du skulle höra dig själv tala. Att bevisa allting för dig själv. Och sedan göra din egen slutsats. Och helt enkelt förstå att han inte är värd dig."
Maria, jag älskar dig. Du är bäst.