,

Vår lärare meddelade nyheterna idag.
Och bara för att Tiden/Gud ville jävlas med mig så sa han det på ett extra dramatiskt sätt.
Vår klass sa inte så mycket, de skrattade bara och sa att de äntligen blivit av med klassens officiella affisch-förstörare. De hoppades att det skulle börja en ny.
Ingen brydde sig om mig, vilket var lika bra. Jag skulle inte vilja ha några äckliga småungar som kramade mig och sa: "Allt kommer att ordna sig", som förra gången.
De visste ju ingenting.
Jag satt kvar.
Mållös.
Och ångesten rev i mig.
Jag kämpade för inte gråta.
Jag reste mig och sa att jag kände mig febrig och ville gå hem.
Läraren sa att jag skulle gå till kansliet och sjukskriva mig, men som om jag brydde mig om det.
Åt helvete med kansliet.
Jag minns förra gången.
Jag grät. Mina vänner grät. Jag försökte hoppa ut genom fönstret och en massa annan bullshit.
Det här var tystare.
Och skönare.
Fast klumpen jag har nu är olösbar.
Jag känner hur mörkret drar mig ner.
Och samma gamla frågor dyker upp.

Är det förevigt?
Kommer du tillbaka?
Stannar du där nu?
Ska du bo där hela livet?
Hur långt är det egentligen från Sverige?






Jag kommer sakna dig.
Och jag hoppas, att du kommer tillbaka. Som förra gången.
Jag ska inte ordna till ett jävla drama igen.
Jag ska vara en bra tjej.
Och jag skiter i det jag har hört.
Du kommer.
Jag vet det.











Jag vill inte gråta.