.

Då har det hänt igen.
Och jag visste att det skulle hända något.
För allt var ju bara för bra för att vara sant.

Tänk, att samma jävla sak händer igen.
Exakt samma som den gången.
Lite skrämmande faktiskt.
Fast eftersom jag har varit med om det förut, så ska jag låta bli att skriva sönderdeppade statusar på facebook och låta bli att gnälla och skära mig och leka emo. Det blev ju bara ett fiasko.
Jag ska låtsas att allt är bra.
Alkoholen får sköta jobbet.

Jag är stark, det vet jag.
Jag ska klara det här utan en massa gnäll och skandaler.
Den här gånger ska min andra undergång bli tyst. Tyst som döden. Nu när jag har medel som hjälper mig.
Och det kommer bli bättre, hoppas jag.
Fast det verkar ju vara värre nu.
Förra gången var det bara "tillfälligt".
Nu vet jag inte.




Kan inte tårarna sluta rinna. Jag vill inte gråta. Jag vill inte.
Inte som förra gången. Det är ju bara fånigt.



Julias tysta undergång.