Vägskälet.

Två vägar.
Ett val.
Två löften.
Ett kval.

Kan man leva med två personligheter?
De få spillror som är kvar av den lilla smarta nörden som en gång var jag, och det stora, fria, mäktiga alltmer dominerande monstret?
Jag vet redan nu att monstret är fel. Så fel.
Men ändå dras jag till just det folk anser "dåligt".
Det som kallas:
"The entire sex, drugs n rock'n'roll life".
Det beror säkert några procent på de nyss komna tonåren, men mest på något annat.
Musiken.
Ozzy Osbourne, Mötley Crue, Alice Cooper, Kiss, Black Sabbath osv osv osv...
Den musikstilen gjorde om mig. Och nu är jag på väg mot helvetet.
Men helvetet är en fin plats. Det är inte som det djupa svarta hålet som kallas "depression". Helvetet är världen av anarki, droger, sex, rock'n'roll, sena nätter på urgrymma barer, och däckandet efter för mycket alkohol. Rockstjärnornas hem.
Och jag är på väg dit.
Men är det rätt?

Enda anledningen varför jag hejdar mig, är för *****.
Väljer jag rock'n'roll - kan jag glömma honom.
Förr skulle valet varit självklart... Jag skulle tvingat om mig till nörd på momangen.
Men nu undrar jag.
Är det rätt?
Är även han rätt val och rätt väg?
Jag är ju vuxen nu. Jag har sett och hört andra saker.
Det kanske finns en underbar djävul nere i helvetet som kanske passar mig bättre...
Eller inte.
Just nu lever jag i en klyvd personlighet.
Jag försöker lyssna på Mozart, och bli en bättre människa... Men så fort jag hör Mötley, har jag lust att stoppa upp en cigg i munnen och röka på.
Tids nog funkar det så här.
Men det kommer nog en dag då jag verkligen måste välja väg.