Gick ut på äventyr. Slutade på Alice Coopers konsert.

Den mest episka konserten ever. Det var så himla fantastiskt.
Det var inte bara en underbar musikuppspelning, utan det var även en riktig show. På introt satt Alice uppe på en enorm tron, och hade sex spindelben. Han sjöng "The Black Widow", och det blixtrade och dundrade. Sedan, efter några låtar, kom han ut med en riktig stor fet orm runt halsen. Och han bytte kläder efter varje låt! Och en gång så hade han ett svärd, och han började fäktas med gitarristen.
Under låten "Only Women bleed" så hade han en vacker docka som han dansade vals med, och i slutet så kysstes han med den. Men sedan på "Feed my Frankenstein", så kom en enorm Frankenstein instormande på scenen. Det var säkert minst tre personer som stod på varandras axlar och styrde inom den.
Det coolaste var nog när en bödel "högg huvudet" av Alice med en giljotin. Sedan tog bödeln ett fejkhuvud (men som ändå var förvånadsvärt likt Alices) och visade det för publiken. Och kort därefter så började bödeln spruta blod på publiken genom munnen...
Åh. Det var underbart. Och han sjöng en utav mina favoritlåtar: "Another Brick in The Wall, part 2" av Pink Floyd. Och i slutet kom han in med värsta Sverige-flaggan och Sverige-dräkt.
Fast en gång höll jag på att bli ordentligt nertrampad av den vilda publiken.
Alice slängde ut olika saker i publiken (såsom till exempel sin stav, en duk, sitt plektrum osv.) och den blev i sin tur helt djävla vild, och det blev bråk och fight varje gång.
En gång så slängde han ut sin tröja, och den hamnade rätt så nära mig. Och det var två stora kraftiga MC-snubbar bredvid mig som började slåss om den, och sedan kom fler och fler tills det blev värsta bråket... och jag stod mitt i den bråkande mängden som en liten ynklig fluga, så mina fötter och ben blev mosade och jag fick knuffar och armbågsslag över hela kroppen.
Men det var det så värt...
Fast historien hur jag kom in, är så extremt sjuk att jag själv inte kan förstå att den en gång har utspelat sig i verkligheten...

Det började med att jag träffades med mina goda vän Sara på plattan. Vi gick runt och flummade som vanligt, och vi stack till Sergels torg där vi dansade vals och fick jordgubbar för det.
Men sedan föreslog jag att vi skulle åka till Gröna Lund, och Sara gick med på det efter lite övertalning (eftersom vi inte hade ett öre eller något kort överhuvudtaget, och att det i princip skulle vara omöjligt att ens försöka komma in.)
Men vi hoppade på första bästa spårvagn, och åkte.
Btw så såg vi världens skönaste fyllo på spårvagnen, och när han såg en tjej och en kille som stod bredvid varandra, så sa han: "Jaaa... det tycker vi om. Kärlek, och sedan tryckare tryckare tryckare... Gött gött. *rap*".
Och sedan när spårvagnen svängde upp på Djurgårdsbron, så utbrast han: "NU SVÄNGER DET", och kort därefter "FRANKENSTEINS MONSTER!!!".
Det var... kul.
Men när vi gick av vid Gröna lund, så föll vi nästan omkull när vi såg kön.
Den ringlade bort ända till Skansen, ja, mycket längre till och med.
Min första ide var att vi skulle försöka ta oss igenom den lilla souvenirbutiken, men den var stängd.
Det var omöjligt att smita in med mängden, eftersom det var vakter och poliser överallt.
Vi sprang till de vita järngrindarna längre bort runt byggnaden, och vi försökte pressa oss igenom.
Men vi var på tok för stora.
Några snubbar skrek åt oss att de skulle hämta vakten, så vi kutade iväg.
Men sedan hörde vi att de garvade, så vi förstod att de skämtade.
Vi sprang tillbaka och gick fram till dem, och vi undrade om de kunde hjälpa oss att ta oss in på något sett. De berättade att två killar tidigare hade klättrat över väggen runt hörnet, och att det nog skulle kunna gå. Vi blev överlyckliga och Sara fick försöka först.
Men, det visade sig att det var på tok för högt.
Vi försökte några meter bort, men då kom plötsligt en förbannad gubbe och hotade med att ringa vakterna om han såg oss försöka klättra över en gång till.
Vi tappade hoppet helt några minuter senare då en vakt kom gående. (Men inte mot oss som tur var.)
Vi skulle precis gå, då jag fick syn på en dörr.
Den var öppen då jag kände på handtaget, och jag öppnade den försiktigt.
Det var vitt och det lät som något slags kök. Men var det någon där?
Sara drog i mig och sa att vi skulle gå innan någon vakt fick tag i oss på riktigt.
Till sist så gav jag med mig, och vi började gå därifrån.
Men då ropade snubbarna till oss, att om de vore vi, så skulle de bara öppna dörren och kuta igenom för glatta livet. För det var förmodligen sista gången Alice Cooper spelade i Stockholm.
Då tvärstannade jag.
Jag skulle igenom.
Inget skulle stoppa mig.
Men det behövdes en plan.
Jag tänkte...
Och plötsligt kom jag på något helt sjukt.
Men det kunde funka.
Jag berättade för Sara, men hon suckade bara.
En utav snubbarna gick fram till och ville höra planen.
Jag berättade ivrigt, och när han lyssnat klart så började han garva och skakade på huvudet.
Men det peppade mig bara ännu mer.
Jag tog tag i Sara, och vi gick mot dörren.
Jag öppnade.
Och sedan ansträngde jag mig för få fram en riktig rysk dialekt i den skitdåliga engelskan som jag spelade.
"Allo?!"
"Allo?! isj thjet eniboddy herre?!
Inget svar.
Jag gick ner för den lilla trappan nedanför dörren.
Sara viskade till mig att jag skulle komma tillbaka, men jag fortsatte.
Jag kikade in runt väggen, och såg att jag befann mig i ett kök.
En svart man diskade lite längre bort.
"Allo?!"
Först då hörde han mig, och han vände sig om.
"Yes?"
"Allo, håw tu gett tå Gruna Lun?"
"Just around the corner here", svarade mannen leende.
"A, batt vie nevverr bin herr biforr, can vie gu herre?" sa jag och spelade förvirrad medan jag pekade på en dörr.
Mannen tyckte tydligen det var jättekul, och skrattande öppnade han dörren och vinkade till oss att vi kunde gå igenom.
För glada för att kunna fatta att det var sant, så fick jag ur mig ett snabbt "think yu", och vi gick in genom dörren.
Vi kom ut i en restaurang, och när vi sprang igenom den så befann vi oss i
GRÖNA LUND!

Vi dansade och skrek av glädje.
Vi sprang mot de vita grindarna, och vinkade mot snubbarna, och gud vad förvånade de såg ut.
De bokstavligt talat tappade hakan.
Sedan kutade vi mot scenen, och där ställde vi oss så nära vi kunde. Vi fick extremt bra platser, eftersom klockan bara var sex och det inte var så många som kommit än.
Vi väntade i två timmar, och sedan kom konserten.

Efter, fick vi veta att det hade slagit rekord på publik. Det hade varit proppfullt ända ner till vattnet, och vissa som stått och köat hur länge som helst hade inte kunnat komma in pga att det var överfullt...
Så jag var glad.
Väldigt glad.
Och väldigt nöjd.
För en gångs skull så älskade jag mig själv.