"Familjen är allt."

Mhm. Ja verkligen.
Jag lever inte i en så kallad "familj." Snarare i en patetisk dokusåpa om tre idioter.
Jag blev född till ingens glädje. Låt oss säga nästan ett misstag. Nej nej, jag är ingen horunge. Mina föräldrar var gifta. Men de skulle inte ha något barn.
Jag klagar inte på de två dårarna i min omgivning. Tvärtom, jag äcklas över de idealiska perfekta familjerna som visas på TV hela tiden.
"Åh vilket fint väder det är!"
"Jaa!"
*Småbarnsskratt*
"Ska ni ha varsin glass?"
"Jaaaaa!"
Jag ryser. Usch.
Dagens unga föräldrar är så dumma. De proppar sina barn med godis och godsaker, och anser sig själva som snälla. Sedan tröttnar de på sin partner, och det slutar alltid med en skillsmässa.
Fint.
Min "moder" är i princip bara min personliga betjänt, och min "fader" är bara en stor oätbar potatis som ligger i sängen hela dagarna och skapar problem. Inga syskon.
Jag är uppvuxen i ensamhet.