R.I.P Mozartfanet.

Jag ligger i soffan och läser.
Och klassisk musik fyller rummet med sin himmelska klang.
Regndroppspreludiet av Chopin.
Jag skälver av upphetsning, och sidan som jag läser blir plötsligt suddig, och sedan känner jag hur en glasklar liten tår sakta rinner ner för min kind, och sedan faller ner på pappret med ett lätt litet plopp.
Jag saknar den tiden då jag var en nördig Mozarttokig Julia Gerdner.
Då jag var det största Mozartfanet i hela världen. Tiden då jag timmar satt och skrev berättelser, målade, ritade, läste, gjorde mina hemläxor, och det viktigaste...
Då jag satsade allt på min talang att spela piano.
Jag älskade Mozart mest av allt i hela världen, och var hans största fan.
Jag var en fulländad pianist.
Inte längre.
Klassisk musik är numera sällsynt hemma hos mig, och bara den tanken får mig att börja gråta. Jag vill, jag vill så himla gärna ha den där brinnande längtan efter klassisk musik igen, efter böcker, allt... För när jag läser nu, så liksom stakar sig orden, och efter någon minut så är jag borta i egna tankar.
Och jag har nästan glömt, att jag en gång kunde spela Mozarts fantasi i d-moll.
När skedde denna otänkbara förändring?
Jag vet inte.
Under den tiden så hade jag inga riktiga tankar som jag satt och grubblade mig galen på. Då samlade jag bara på kunskaper som skulle vara bra att kunna sen. Nuförtiden, så är det inte sen, utan nu. Jag har fått en mening som påverkar allt. Förr så väntade jag på en mening.
Men jag hade en då också. Mozart, Mozart, Mozart, och lära mig pianostycket utantill.
En dag, så bara kom jag hem och struntade i att plocka fram en skiva och sätta igång den på bandspelaren. Jag gick istället fram till datorn, loggade in på spotify, satte på "I just want you", gick in på facebook, och sedan var det plötsligt läggdags.
Det är ungefär så mina "vardagar" ser ut.
Och jag börjar tröttna nu.
Men det är försent.
Jag har tappat bort den där andra Julia nu.
Hon försvann.
Och kommer aldrig, aldrig tillbaka.
Möjligtvis att någon liknande kommer igen. Som hungrar efter alla sorts kunskaper på samma sätt.
Men aldrig densamma.
Och det är nu jag behöver alla dessa kunskaper. För jag har ju hittat en mycket speciell vän, som ligger på samma intellektnivå, och som jag äntligen kan samtala om ämnen som jag tycker är intressanta. T.ex. om vilka ideal impressionismen innehåller.
Jag plockar fram alla dessa kunskaper från förr. Och de är dammiga, ofräscha. Men jag minns mycket av dem.
Och när de kommer till klassisk musik... så börjar jag glömma. Förut kunde jag höra vilket stycke som helst, och ange exakt vilken kompositör och vad stycket hette. Nu är det lite, annorlunda. Jag ange det flesta. Men ibland hör jag musik, och jag vet exakt vad det är, men det kommer inte fram. "Den här musiken har jag ju lyssnat på hur mycket som helst, jag måste kunna dess namn!" tänker jag.
Men jag minns plötsligt inte.
Vilket är oehört sorgligt.
Jag trodde att jag hade hittat mig själv nu som en Rock'n'Roll-brud. Men det är så himla, himla fel. Jag börjar tröttna rejält på det nu. Och alla Ozzy-låtar är inte alls lika bra som jag får dem att framstå som, om jag tänker efter.
Jag har tappat bort mig själv igen.
Och jag hade ju en personlighet som passade mig utmärkt.
Åh, flera tårar.
Var är den nu?