Säg inget. Jag kan rasa sönder allt.

När mina känslor balanseras på en knivsegg mellan himmelsk lycka och extremt raseri, så kan minsta lilla ord få mig att vingla till och mista balansen. Och det får inga bra följder.
Nu ligger massor av omkullvälta möbler och krossade föremål på marken, men jag är fortfarande glad och längtansfull. Jag kan inte vänta tills kvällen, då jag återigen ska få plocka stjärnor och valsa på rosor.
Men min mamma förstår tydligen inte mitt extremt hetsiga humör, då jag är på känsligt humör.
Som nu.
Hennes ord skär i mig, då hon klandrar mig för massor av saker.
Och när hon avbröt mitt telefonsamtal så bröt raseriet löst.
Men nu försöker jag vara lugn.
Hon är nere och bråkar med "pappa", som ligger i sängen med brutet ben efter att ha snubblat under en riktigt fet fylla.
Det är bara rätt åt honom, för nu slipper jag äntligen hans jobbigt ständiga steg då han letar efter vin.

Lova. Lova att aldrig försvinna så där igen. Då är jag tillfredsställd.

Kaktus <3
Tegelstenar <3
Sopborstar <3
Vykort <3
Kontorsstolar <3
Höstackar <3
Kartonger <3
Ananassmörgåsar <3