En sonett.

Lägg ner alla vapen, lägg ifrån dig krutet.
Kriget är över.
Från spader till klöver.
Detta blir det triumferande slutet.

Det händer aldrig mer, det är förevigt förflutet.
Men ändå finns det kvar, det som jag behöver.
Minnen, fantasier och drömmar mig söver.
Man kan inte ändra det som i Tidens Bok är gjutet.

Jag vandrar längre och längre bort.
Från det tid som var så lång, men ändå så rysligt kort.
Men jag minns ändå varje dag.

Vi är en egen ras, en egen sort.
Som inte tillhör dagens lort.
Jag glömmer aldrig det du sa.