Död åt min förjävliga dagbok.

Ja, som sagt så hatar jag min idiotiska fåniga rosa dagbok.
Den får mig att uppfattas som en helt annan person, som jag absolut inte är.
För det första så hatar jag omslaget.
En fånig brun tyghäst, vars utstickande man är dammig och sliten, och vars enda plastöga försvunnit. Bakgrunden är en töntig laxrosa färg, och den har ett lås och nycklar.
Nåväl att jag älskade den när jag var liten... men nu...
Hata.
Urtöntigt.

De första sidorna är från min åttaårsdag, och de är prydda med min krokiga barnsliga handstil och min då patetiska, men ändå väldigt gulliga, stavning.
Så håller det på, tills min skrivstil träder in.
Jag skriver att jag vill börja skriva ner mina känslor, och inte bara vad jag har gjort.
Haha, skratta på.
I alla fall.
Jag skriver om piano och min extremt stora kärlek till Mozart.
Sedan om hur min kärlek växer till en kanske något överdriven Mozartgalenskap.
Sedan min första depression.
Då sanningen om världens ondska nådde mig.
Jag gick bara i fyran, men skrev ändå om seriösa självmordsförsök.
Så länge var min dagbok faktiskt väldigt intressant...
Men.
Sedan förstörs allt, av min första omogna dagisförälskelse.
Strukturen, spänningen, och intensiteten faller.
Massor av meningslösa sidor om hur jag inte vågar fråga chans.
Bara dumt.
Så jag valde att bränna upp skiten.

Sedan så kom han.
Kärleken till honom.
När man ska försöka beskriva den känslan med papper och penna, så blir man så överfylld av tankar och känslor, att pennan darrar till och sedan blir ifrånlagd.
Det går inte att skriva ner det.
Så min dagbok innehöll bara nykära och fåniga påhittade berättelser, och jag skrev hans namn helt utåthelvete.
Jag skrev ingenting om vad som hände.
Inte ett enda minne finns nerskrivet.
Bara töntiga wanna-be goth texter.

Det enda jag riktigt lyckats med var de tre sista sidorna.
Då jag beskrev anledningen till min depression (som jag numera kallar för "den stora black-outen") och vad som hände.
Och mitt hat mot dagboken. Ha!