Högre än den högsta himmel?

Ja.
En trappa.
Jag ser den genom ett hål i korridorens murkna vägg.
Trappan.
Där är ju trappan som jag letar efter!
Och en murken gammal vägg ska inte hindra mig.
Jag slänger mig mot väggen.
Gömda spikar tränger in i min hud och blodet sprutar.
Jag försöker igen, och skrikande kastar jag mig mot väggen igen.
Denna gång triumferar Kärleken.
Väggen splittras sönder och de murkna plankorna av välvd sorg faller till marken och tynar bort.
En enormt brak hörs.
Hela korridoren faller samman.
Ljudet av tusentals dörrar som krossas mot marken blandas med gnissel av handtag, glassplitter och knaket av rasande träpelare.
Och plötsligt...
så är den borta.
Jag befinner mig framför en trappa. En vanlig trätrappa.
Men jag vet att det är trappan till Lyckans palats.
Jag går upp.
Även fast jag bara är ett stort levande köttstycke av blod och senor med en trasa som kläder efter min långa vandring i korridoren, så har jag ändå sparat kraft till just detta ögonblick.
Jag skyndar mig.
Jag ser hur det mörka fuktiga träet sakta förvandlas till vit sval marmor.
Hur räcket börjar forma sig till vackra statyer och hur detaljerade utsmyckningar graveras in i marmorn.
Och jag ser själv hur det rinnande blodet från mina ben och armar försvinner, och de stora köttsåren läks igen.
Jag springer.
En vinröd matta formar sig på trappstegen, och min tårar förvandlas till diamanter som faller ner med ett ljust klirrande.
Jag stannar, och framför mig ser jag mitt mål.
Porten
Jag går sakta fram och knackar tre gånger.
Ljudet ekar i flera minuter.
Sedan öppnas den.
Och framför mig är Ljuset.
Den rena Lyckans Ljus.
Jag går genom Ljuset.
Och känner hur mitt ärrade hjärta läks igen.
Minns plötsligt alla ljusa minnen, utan att känna några tårar rinna.
Och befinner mig plötsligt i Lyckans Palats.
Och i denna väg av ljus...
Så ser jag honom.
Igen.
En välsignelse som lyser starkare än all världens ljus samtidigt.
Åh.