2013 juli

Det blåser in sandkorn genom stängerna.

För en sekund kan jag nästan minnas hur saltet stack i näsan när jag blundade till en frisk fläkt vid havet, de mjuka kalla fotstegen i sanden och hur jag lät mig själv upplösas och vaggas till sömns av vågorna. Det turkosa vattnet kändes främmande då, men till skillnad från honom så är det plötsligt något vackert att längta efter. Jag vet inte hur snabbt jag skulle vara tvungen att springa för att åtminstone få hinna se en glimt av sandstranden som förmodligen ligger närmre än vad jag tror, men får jag chansen så lovar jag mig själv att ta den.

Ditt grepp om mig är hårt. Dina flåsande andetag mot min nacke känns som avgaser fastän den unkna lukten av rutten mat och inktorkat svett inte ens berör mig längre. Sju timmar kvar tills att du vaknar. Men det vet vi båda att ingen av oss vill.

Allting tycks ha lämnat dig. Du haltar inte efter tiden längre, dina ögon har förlorat sin glans och du inser att det inte finns plats för dig i ett liv. Ditt hår är fettigare än någonsin och din kropp är täckt av så många ränder att du behövt överföra dina fläckar på mig. Först lyser de rött, sedan sjunker de till en mörklila färg för att sedan slutligen sakta börja blekna.

Det är viktigt för dig att märka ditt revir. Du riktat pistolen mot mig och avfyrar allt från sperma till urin.

På mig.

I mig.


Jag är det enda du har kvar.


Ibland slår du mig och det är då jag faktiskt skriker så högt att du pressar mitt huvud mot marken. Även fast jag skriker förlåt. Jag bönar och ber därnere på mina uppskrapade knän om din förlåtelse för att du var tvungen att röra vid mig. Jag beklagar att du måste vakna till min klena rygg, se de växande påsarna under mina ögon och känna lukten av mina spyor. En stilla bön som aldrig lämnar mina läppar - förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt



Det blåser in drömmar om nätterna.

För en sekund kan jag nästan minnas hur kylan stack i näsan och din varma hand i min när jag blundade till en kall vind ute i skogen, de djupa kalla fotstegen i snön och hur jag lät mig själv upplösas och vaggas till sömns i dina armar. Du kändes trygg då, men när jag vaknar är det ingenting jag längtar efter. Jag vet inte hur snabbt jag skulle springa för att du inte skulle hinna ifatt, även om du förmodligen är långsammare än vad jag tror efter att ha gett upp så länge här bredvid mig.

Men får jag chansen, så lovar jag att ta den.

Förlåt.