pappa

nu har jag flyttat in i min lägenhet
det är rätt tomt (bokstavligen) men jag har i alla fall fått min otroligt mysiga säng inklämd här i sovalkoven

det är mycket blandade känslor angående det hela
jag fruktar för att detta kan leda till en känslomässig dipp nu ett tag eftersom att jag hanterar förändringar av sådant här slag fruktansvärt dåligt

sedan jag äntligen fick komma hem efter att i princip blivit bortrövad och placerad på fosterhem av min dåvarande psychopojkvän så har jag inte kunnat känna mig varken trygg eller "hemma"
relationen till mina föräldrar var helt söndertrasad och eftersom de hade skiljt sig så fick jag ironiskt nog bo hos min pappa - pappa som var nära på att åka i fängelse just då på grund av mig
jag märkte snabbt att han inte var särskilt bra på att ta hand om mig och jag själv genomled någon slags depression med en stark prägel av ptsd så det kändes väldigt ensamt och väldigt jobbigt
lägenheten i gamla stan där jag växt upp hade förlorat sin trygghet och var plötsligt bara mörk
högar med smutsig disk växte, det luktade illa av pappas alla tomma ölglas och ouppätna mat och det låt grejer överallt huller om buller

när pappa insjuknade fick jag dock en helt annan relation till honom
för första gången i mitt liv så kunde jag känna sympati för honom - och förståelse
jag kunde leva mig in i hans roll under hela min uppväxt och kunde förlåta honom, även om mycket kommer förbli oförlåtligt
när han hittade mig gråtandes i mitt rum och vågade öppna upp sig och hjälpa mig upp så kunde jag ändå känna att jag trots allt hade en pappa

därav var det oerhört stressande och jobbigt att behöva bo hos min vän joanna nu senaste månaden eftersom jag inte klarar av att se honom så sjuk
det känns som vår plötsliga vändning kom "för sent" och trots att det finns skäl för varför jag avskytt honom tidigare så har jag djupa skuldkänslor över vad jag hävt ur mig och hur jag har agerat gentemot honom

jag är i alla fall glad över att jag vågat be om förlåtelse