oktober

jag märker att det är höst
oktoberdepressionen är på väg och jag känner mig allmänt förjävlig
jag avskyr mig själv för att jag gnäller - jag känner ett självförakt som nästar överrumplar all ångest, trots att folk säger sig förstå och förklarar att jag får känna som jag gör

jag tog mod till mig och gick till skolsystern
jag hade sökt henne länge, men i onsdags fick jag äntligen en tid
där berättade jag att traumat börjat komma tillbaka upp till ytan igen, jag berättade om alla mardrömmar, overklighetskänslor och dysfori
jag berättade hela historien och kände plötsligt vilket nervvrak det gjort mig till
synd bara
att ingen vet om
att alla redan glömt

det är lite jobbigt faktiskt, måste jag säga
att så få vet, att så få velat lyssna
att så få ens trodde mig
det är ett år sedan nu, jag borde egentligen ha polisanmält och gjort något mer än att bara lite lätt hämnas - inte ens det, jag har väl bara skrämts lite
men det är rätt så försent
och om jag fann mig själv liggandes i fosterställnig inne på toan efter att bara ha berättat (lol jag är sämst), så lär jag väl inte ens vilja veta hur jag skulle reagera om jag började rota i det, om jag fick se honom och alla andra igen

tur att jag i alla fall börjar känna mig som en faktiskt levande människa igen
att jag ändå ska ta tag i trådarna och försöka knyta ihop dem
då kanske overklighetskänslorna försvinner och mardrömmarna om hans händer och svett äntligen kan återgå till det förflutna där de hör hemma och sluta hemsöka mig idag