fragment av en barndom som spolades bort

jag kramar om den slitna åsnan som står och trampar i sin egen avföring och snart ska slaktas
jag gråter, nej, jag tjuter och kramar om den hårdare när jag ser dess skrämda men samtidigt kusligt tomma ögon men butiksägarna stirrar oförstående på mig och på varandra
de frågar min mamma om vad som händer med mig och varför jag gråter för EN JÄVLA ÅSNA

jag kramar om den röda hinken som är full med vatten och tittar ner på fisken men ser plötsligt att den guppar runt på ytan med öppen mun
jag blir inte ens ledsen denna gång – jag bara suckar
INGEN FISK ÖVERLEVER DEN FYRTIO MINUTERS LÅNGA RESAN på bussen till slussen
försöker om och om igen – häller i sand och sjögräs som i ett RIKTIGT HAV men ingenting hjälper - de simmar först runt panikslaget men när det enda jag uppfattar är snabba rörelser runt runt runt så tänds bara ett hopp om att denna kanske överlever
men de kolar alltid av efter tjugo minuter

jag kramar om kartongen en sista gång innan min pappa klumpigt slänger ner den i den nygrävda gropen i gården
STACKARS FÅGEL tänker jag och snyftar till
den får i varje fall sällskap av min fantasi om att få ha en egen vän med vingar