Min novell.

För er som orkar läsa! tyck gärna till.

Jag drog fram en av vinflaskorna ur den dammiga hyllan som stod i mitt näst intill omöblerade vardagsrum. Jag slänger mig ned i den hopsjunkna soffan och stoppar en cigarett i mungipan. Tar några bloss på min cancer-pinne, innan jag fyller ett flottigt, smutsigt glas till bredden med mitt biliga vin. Jag beskådar mina knotiga, vita armar. Folk brukar säga att jag är smal. För smal. Det tycker inte jag. Jag vill vara smalare, det är så fint. Jag vill att folk ska vara rädd för att ta i mig. Jag drar upp den stora vita T-shirten en bit över mitt knä. Jag blottade de där rosa-lila färgade ärren. Några av dom var fortfarande röda. Det var ju ändå inte så längesedan det hände.

Jag var lycklig. För lycklig. Det visste jag själv, men jag trodde aldrig att det skulle sluta såhär. Ett kort meddelande på Facebook så var det över.
Mitt vardagsrum luktade surt. Antagligen av spya och urin, med tanke på alla de gångerna mina vänner har hjälpt mig hem, efter kvällar på krogen, ”vinkvällar” hemma hos en väninna, eller bara när dom har hittat mig ensam på en parkbänk någonstans med en flaska hembränt i handen. Jag brukar oftast ligga och klagar om över hur jävla dum i huvudet jag är.

Jag trodde på att jag hade blivit kär. Han fick mig att tro det. Han sög all näring ur mig, genom att låstas. Fick mig att tro på något som inte var sant.
”vi är oövervinneliga. Du får mig att tro på kärlek.” Det var så du sa.
Det var så du sa till mig ditt äckel, och jag trodde på dig. Skäms över mig själv.

Jag är glad över att jag är så stark, och så oövervinnelig. Fast i själva verket är jag ju inte det. Jag är svag. Jag tar ett sista bloss på cigaretten innan jag kastar den på mitt kladdiga golv och trycker till med tån. Halsar det sista i vinglaset, och börjar sedan på ett nytt. Börjar pilla lite grann på såren som täcker mina små handleder. Uppmärksamhet. Nej tack. Ett lugn? Ja. Därför.

Jag kryper ihop till en liten boll, och struntar i att hälla upp den röda drycken i glaset, utan jag för mynningen till mina varma läppar. Jag låter den vila där ett tag, innan jag dricker, tills kroppen säger ifrån. Jag måste andas.

Jag reser mig upp från soffan, och tar med mig den tomma vinflaskan som står på bordet. Jag vinglar lite lätt, men promenaden till köket är inte lång. Jag står och tittar ned i diskhon. Den är fylld med brunt, äckligt vatten, och jag kan spegla mig i det där äckliga vattnet. Det är min avskyvärdhet som speglar av sig i vattnet.

På väggen hänger en bild jag har ritat. Jag märkte den inte för ens nu. Det är på oss. Första gången vi träffades, första gången våra läppar möttes. Den natten förenades våra kroppar, och jag hoppade på att aldrig behöva vidröra någon annan igen. Men det blev ju inte så. Nu vidrör individer mig som om jag vore ett historiskt objekt. Och jag har ingen ursäkt till varför dom ska sluta. Det äcklar mig något brutalt.

Jag slänger vinflaskan med all kraft mot väggen. Den går i tusen små delar, och kvar står jag och skakar. Flåsar efter andan. Jag går bort till väggen. Sätter mig på små glasbitar dom skär in i mina lår. Dom smeker mina ben och jag hör hur dom viskar; ”allt kommer att bli bra.” Jag vet vad jag måste göra. Men jag är för feg. Men nu känns det faktiskt inte lika hemskt längre. Jag tänker på saken ett tag till, men innan jag riktigt har bestämt mig, har min hjärna och de små glasbitarna gått bakom ryggen på mig, och mina små sköra handleder ligger nu i mitt knä, med en vätska, så klar som vin, rinnandes ut mot mina fingertoppar, och ned på mina lår. Det gick ju snabbt. Det var inte så farligt.
Det du gjorde mot mig, var tusen, ja miljoner gånger mer smärtsamt.