svart och svår.

Springer och lunkar i mina allt för stora kängor. Vickar på huvudet, upp och ned, till musiken som tränger in i mitt huvud. Drar ner den allt för stora, allt för trasiga tröjan över knäskålarna. Kanske skulle ha tagit på mig byxor. Tar tag i krokiga grenar för att häva mig över stenar.

Skymmer solen med min ena hand och tittar ut över åkern. Så fritt. Kastar mig upp på stenmuren, några meter fram. Pillar på sårskorporna på armen. Tar ett djupt andetag, blundar. Tänker på det som varit, tänker på det som kommer. Trummar med fingrarna i samma takt som basen. Drar bort ett hårstrå från den allt för trasiga tröjan. Håller upp det mot solen. Rött. Jag gillar rött, den är en fin färg.

Hoppar ner från muren och lunkar vidare. Vad äcklig jag är, egentligen. När man tänker på det. Lite sämre än alla andra. Jag skulle ha tagit en tröja som inte var lika trasig, för det finns fan ingen sommarvärme kvar. Helvete. Ingen värme alls. Sätter mig vid en trädstam. Plockar några övermogna smultron som egentligen inte skulle vara där. Dom smakar äckligt, men jag äter ändå. Här är det fint, här vill jag dö.