Elina Dahlqwist.

I går vad jag på minnesgudstjänst för Elina. Hela dagen igår var kaos. Spände mig, blundade så hårt jag kunde, och hoppades på att vakna ut mardrömmen. Men det gjorde jag inte. När jag hade slutat promenerade jag till sture. Hade blivit tröstad av säkert ett tiotal vänner. Svarade lika stel, och borta till alla. När jag gått till sture träffade jag Oskar, Linnéa och Razmus. Såg i ett av fönstrena att det stod tända ljus, och i mitten, ett foto på den där vackra flickan, som jag aldrig riktigt fick chansen att lära känna riktigt bra. Oskar hade köpt ljus, och jag fick tända ett. Satt där inne ett bra tag, och bara tittade ut i luften. Under minnesgudstjänsten grät jag inte. Jag bara satt och drog loss skinn från såren som blivit av att jag borrat in naglarna i armen, i hopp om att hålla tillbaka tårarna någonlunda när jag var i skolan. Prästen babblade på om att vi skulle tacka Gud. Tacka Gud för vad egentligen? Att han har tagit henne ifrån oss? Han finns inte, för om han fanns, skulle han ha sagt att det var för tidigt för Elina, och hon skulle vara kvar här.
När de sista tonerna hade spelats, sa Julia att vi skulle gå fram och tända ett ljus. När hennes armar slöt sig omkring mig, brast det. Jag grät hysteriskt, i säkert tio minuter. Jag skrev även en text i den röda boken som låg längst fram vid altaret. Kommer inte ihåg vad jag skrev, men jag tror det var bra...
När jag gått ut, satte jag mig på en bänk på stan. Snart kom Johanna, Oskar, Linus, och Razmus, och satte sig med mig. Vi pekade finger åt himlen. Det är inte rättvist.