Och hon bara klagar och klagar.

En bekant känsla av ingenting. Ingenting är mer påtagligt än det andra. Överlevnadsinstinkten lyser med sin frånvaro och det enda som går att urskilja ar alla tankar är ”skär jag nu så dör jag.” Triggervarning. Använd varningstexten innan du lägger upp en bild på din arm med fem blå stygn utplacerade över ett hackigt streck. Intill så finns det en bild på något så bekant att illamåendet sköljer över mig. De runda plättarna av fettvävnad, de svullna, rosa kanterna. På insidan är vi alla lika – nu är det bevisat.

Trots illamåendet skulle jag i nuläget inte tveka för en sekund. De säger att jag kan få tabletter. Tabletter som ska jämna ut mina toppar och dalar. Försätta mig i ett regelmässigt tillstånd, mer omfattande än det jag dagligen upplever. Varför skulle det vara någonting att sträva efter? De korta stunderna av ren mani är det som håller mig kvar vid det vi kallar verklighet, nu när jag ska leva vitt. Fri från allt beroende. De maniska käftsmällarna är det som förankrar mig vid tillvaron och drar mina kroppsliga förnimmelser till en annan dimension.

Jag förlorar greppet igen. Själv, är jag inte förvånad. Men det verkar ske utan att någon annan ens ser det denna gång. Inte ens när jag svalt det uns av stolthet jag har kvar och bett om hjälp. ”Det är en lång väntelista.” Jag kommer antagligen inte ens finnas kvar tillräckligt länge för att prata med den där handläggaren som pratar med mig som om jag vore omyndigförklarad.