Vad jag har varit och vad jag har blivit.

Trots mina smärre handikapp som gör att min världsbild är lite snevriden så är jag faktiskt stolt över vart jag är idag. Jag kommer antagligen ångra att jag gjorde detta inlägg och ta bort det för att jag - och många andra - är rädda för att tas som egoistiska när vi belyser våra bra sidor istället för att förbise dem, och fokusera på det dåliga.

Jag har alltid strävat efter att passa in, samtidigt som jag har försökt att gå min egen väg. Detta har resulterat i ett totalt paradox. Jag har insett att jag inte kan beblanda de världarna. "Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden." Jag har insett skillnaden, och jag har förändrat det jag kan.

Jag har inget minne av att ha varit den där bruden som folk ser upp till. Folk har inte sett mig som attraktiv, och "vänner" har svikit mig till höger och vänster. Jag har insett att jag under alla dessa år, bara har beblandat mig med fel folk. Det är inte mig det är fel på. Inte dom heller, men de världarna vi kommer ifrån går inte att beblanda. Det finns människor som jag. De som dricker för mycket, de som har brukat droger i hopp om något större, de som har skadat sig själva med ett enda ändamål - att bara få känna någonting.

Jag får meddelanden. Här, på facebook, på ask. Anonymt eller oanonymt. Unga tjejer skriver att jag är en förebild. Folk har kommit fram till mig på stan och säger att dom känner ingen mig från någon sida, eller instagram. Dom säger att jag är vacker. Det är genuint, och även om jag inte kan se det själv så tror jag dom. Jag har helt fantastiska vänner vid min sida som tar mig för den högljudda adhdfittan jag är. Dom skrattar inte åt mig, dom skrattar med mig.

Jag kommer ihåg när jag gick i grundskolan och killarna i min klass lurade mig att äta oliver. Jag tror jag åt runt 50-60 stycken. Jag trodde att vi skämtade, men det var bara dom som skämtade. Om mig. För att jag var den feta bruden som gjorde vad som helst för lite uppmärksamhet. Det må vara sant, men det var inte för uppmärksamheten. Jag ville bara bli sedd. Jag ville bara känna någonting.

Eller när mamma släppte av mig på förskolan, och alla var redan där. Dom var ute på skolgården och lekte. Jag kom till skolan och sprang ut ur bilen, mot er, glad att få vara bland alla kompisar igen. Jag ropade hej, med all kraft jag kunde pressa fram. Jag var så jävla glad. Dom backade. Dom släppte allt dom höll på med, och gick därifrån utan att ens nicka åt mig. Det var inte en person - det var hela klassen.

Så fuck er som har fått mig att känna mig äcklig, fet, ful, oönskad. Ni fick mig att förlora suget att leva. Ni fick mig att i tredje klass sätta ett rakblad mot min arm, för det var det enda som fick mig att känna att jag existerade.


Och tack till er. Ni som har sagt att jag är vacker. Ni som har gillat min profilbild på facebook. Ni som har skrivit till mig och frågat vad jag ska göra i helgen. Tack till er som är en del av mitt liv. Ni som har sagt att ni vill knulla mig. Ni som har sagt att ni skulle kunna döda för mitt utseende. Ni som säger att jag är rolig. Inte jag som person, utan att jag är rolig.. Tack till er som har lyssnat på mig när jag har skrikit, gråtit, skrattat, haft panik eller bara en jävligt dålig dag. För hur små, eller stora saker ni har gjort för att visa mig uppskattning så är ni anledningen till varför jag fortfarande andas. Jag har varit skadefri i mer än ett halvår nu. Ni får mig att känna känslor på ett sätt jag inte ens trodde var möjligt.

Ni är helt jävla fantastiska.