Seriöst blogginlägg, jag lovar.

Igår började gruppbehandlingen på psyk. Var yngst i gruppen och det kändes som att förflytta sig till ett annat klassrum bara. Förstår verkligen inte hur vi i en grupp på sex, sju personer ska kunna få individuell hjälp? Är fruktansvärt skeptisk och jag är rädd för att jag kommer skita i hela grejen då jag anser att jag är stabil för tillfället - men sedan falla handlös utan någon som kan fånga mig.

Blir som sagt arton i helgen. Får fira in min födelsedag med jävligt fina människor, och om Philip lyckas ta sig hit kan helgen till och med bli fantastisk. Jag har dock förstått den senaste tiden att det är lönlöst att bygga upp förväntningar kring någon annan.