Klarabergsviadukten.

Mitt kaffe är kallt, och jag är trött och arg. Bussen åkte ifrån mig, så jag kommer bli sen till skolan. Vad är det man brukar säga, när livet ger dig citroner, gör lemonad? Det lät bra iallafall. Hur ska man göra lemonad av taggtråd då?

Det värsta med att inte ha fått någon sömn, är nog ändå sättet jag undermedvetet säger ifrån. Att jag inte orkar mer. Varje led pulserar av smärta, och jag vet inte om det är maginnehållet eller gråten som skapar blockeringen i halsen. Det är fridfullt, samtidigt som det är väldigt ångestfyllt att vara vaken väldigt tidigt. Det är fascinerande att se de små sakerna som man annars aldrig hinner stanna upp och tänka på. Männen som sopar gatorna och plockar upp cigarettfimpar och muggar från donken, De som putsar fönsterna på h&m, den stressade mannen i kostym som dricker kaffe från pressbyrån och luktar cigarettrök när han springer förbi och mamman med de fyra barnen som alltid skriker. Samtidigt som det är väldigt kaotiskt så kan jag inte rå för att jag ler varje gång jag stannar upp för att se dessa saker. Jag gläds över att jag fortfarande kan stanna upp i vardagen och att jag inte låter stressen ta över helt och hållet.

Visst, jag är också stressad över massa saker. Skolan, kärleken, träning, att räcka till, att få människor att stanna, hur jag ska hitta tid till att träna, hur jag ska hitta tid till att plugga, vad jag ska äta när jag kommer hem, om jag ens ska äta, vad jag inte ska äta, hur lång tid det tar innan sår läker, hur lång tid det tar innan hjärtat läker, hur hög musik jag kan spela utan att folk ska titta på mig, varför folk inte tittar på mig, om jag är fin, om jag är ful osv. Det är vardagliga tonårstankar som orsakar onödig stress. Men jag tar mig ändå alltid tid att bara stanna upp. Stanna upp och absorbera omgivningen och alla dess nyanser.

Det finns inte många saker jag uppskattar mer än att ta kvar i sju bussen in till Örebro, för att sedan sätta mig på våghustorget med en kaffe som värmer fingrarna och halsen. Ibland bränner jag tungan, och då är det inte lika kul, men när kaffet är sådär lagom varmt, då njuter jag verkligen. Jag brukar sitta och bara titta på människor, och de små molnen som börjat bildas vid allas munnar vid utandning, nu när det är kallt. Solen brukar ligga på sådär som i filmer, och musiken i hörlurarna är på en bra nivå. José Gonzales får min kropp att börja andas.

Detta inlägg vart väldigt vimsigt, och väldigt långt. Men det höll mig vaken.
Det, och kaffet jag tydligen druckit upp under tiden, trots att det förlorat all sin värmande egenskap. Dagens uppdrag – Att hålla mig vid liv. Trots att jag i den kampen har blivit mitt vapen och fiende.