Nog med spillda ord.

Det här är min emocoreblogg. Jag skriver vad jag vill. Jag får klaga över livet, och jag får skippa de förskönande orden som får mig att framstå som välutbildad.

Jag orkar inte. Jag är så jävulskt trött på allt vad livet har att erbjuda. Allt jag vill är att få känna mig behövd och levande. Jag vill att någon ska slå mig hårt, jag vill känna en cigarett mot handleden, jag vill att någon ska hata mig, älska mig, och jag vill att någon ska dra mig så tätt intill sig att det inte ska gå att skilja på vart dennes kropp slutar och min börjar - och kyssa mig. Håna mig, skratta åt mig, håll om mig, skratta med mig - gör vad som helst! Jag är knappt vid medvetande. Hela jag skakar, och vid det här laget kan jag inte avgöra om det är faktumet att jag gråter mig till syrebrist eller hungern som tömmer min kropp på energi. Det kanske till och med är kombinationen. Jag är ett löfte ifrån att skära mig till förblödning. Hah, hur många gånger har jag inte tänkt så? Jo lika många gånger som jag har misslyckats. Fan fan fan vad ont allt ska göra, och fan fan fan vad trött jag är på allt. Jag vill här ifrån. Inte bara min säng, inte bara staden eller landet, utan jag vill ifrån mig själv.
Snälla hjälp mig för fan.

Edit: Har även en finne på hakan som gör förjävla ont.