Utsattheten i att skriva.

Jag öppnar upp mig själv totalt när jag skriver, och jag vet att det finns haters, men åh. Ah. Kommer säkert ta bort den här sen, men det här är iallafall novellen jag skickade in.

Det där ögonblicket då du vaknar och inser att allt inte bara var en mardröm. Det är då smärtan i kroppen ger sig tillkänna och slår dig hårt i ansiktet. Du känner hans armar omkring din midja. Den äckliga individen som under natten varit inuti dig, och tvingat sig närmare, ligger och håller om dig ömt.

Det är ditt fel. Du skulle ha slagits, bitits, sparkats. Du skulle ha tvingat bort honom, men istället låg du bara där och sa nej. Som ett mantra, låg du och upprepade det högt och tydligt. Men det spelade tydligen ingen roll, för nu ligger ni här på ett smutsigt köksgolv, och dagen kommer fortsätta som om ingenting hade hänt. För det har det väl egentligen inte heller gjort? Han hade sex med dig. Det var ingen våldtäkt, för du var inte tillräckligt bestämd. Du skrek inte efter hjälp. Och kom inte med skitsnacket om att du var paralyserad av rädsla, för det funkar inte så, tror jag. Kom i alla fall inte med några ursäkter. Det är ditt fel.

Att något som var tänkt att bara vara en kväll som var till för att glömma tid och rum och bara vara, så snabbt kan vända till raka motsatsen. Du ligger där på det kalla golvet, och stirrar upp i det befläckade taket. Dina naglar skär in i dina handflator, och tårarna bränner som löpeldar bakom ögonlocken. Du känner hur han börjar röra på sig, och dödsgreppet kring din kropp släpper. Du drar en djup suck, och gårdagens fylla gör sig ihågkommen. Du känner hur hans värme avlägsnar sig och han sätter sig upp. Du gör allt för att inte synas eller höras. Du kryper ihop till en liten boll och håller andan. Det verkar funka, för han reser sig upp och lämnar köket, som om ingenting hade hänt.

Efter vad som känns som timmar, orkar du till sist samla dig och hasa dig ut från köket. Samma väg som han tog. Det står ölburkar, vinglas, ciderflaskor och shotglas i hela lägenheten. Någonstans hörs det även avlägsna skratt. Du lyckas till sist lokalisera vart det kommer ifrån, och börjar sakta röra dig dit. Vartenda steg känns som ett knivhugg mellan dina ben, men du tar dig sakta in till det rummet där ett tiotal människor från festen igår befinner sig. Så fort du visar ditt ansikte i dörröppningen slår helvetet till.

Applåder och folk som skriker ”Du fick dig i alla fall något igår!” ”Var han skön eller?” ”Är du lika trång som han säger?” Skratta. Fort. Och det gör du. Du skrattar så tårarna sprutar. Och klart som fan att du var trång, när din oskuld blockerade honom. Men han slog sönder den också, och välkomnade sig själv in i dig. Hur ska någonting kunna gå tillbaka till det normala igen? Du får låtsas. Le så mycket du bara kan. Var högljudd och allmänt irriterande, och släpp aldrig in någon.

Låt aldrig någon komma så nära som han gjorde. Skär djupare i armarna än vad du någonsin gjort, du kanske lyckas skära bort allt det trasiga. Drick, tills hjärncellerna börjar avlägsna. Och berätta aldrig för någon. Var tyst och perfekt. Du vet att du måste vara som alla andra.