dekadens

inget händer i mitt liv längre. jag får inga nya vänner, jag hittar aldrig på något, jag utvecklas inte som person. dag in och dag ut sitter jag på mitt rum, ignorerar skolarbete och mår dåligt.

ingen skriver och frågar mig på helgerna om jag vill göra något. ingen svarar när jag frågar dem. jag påbörjar alla konversationer jag håller och jag måste kämpa för att hålla dem vid liv. folk vill inte prata med mig. folk vill inte umgås med mig. jag har inte varit en intressepunkt i någons liv på flera år.
ingen börjar konversationer med mig i skolan och ifall dem gör det är det praktiska frågor om vart nästa lektion är eller vad vi har i läxa.

jag är inte viktig längre. jag är inte omtyckt. jag är inte en rolig eller trevlig människa längre. alla jag känner har bättre, roligare, högre prioriterade människor. som bäst är jag bottenskrapet som blir bjuden när /alla/ blir bjudna.

jag vet inte vad jag ska göra längre. jag vill ju träffa folk. jag vill klara skolan. jag vill ut och festa och äventyra och skapa minnen, precis som alla andra. men alla andra vill göra det med människor som inte är jag.