It was a bright cold day in May

and the clocks were striking thirteen.

funderar på att göra alla blogginläggs titlar till litterära referenser, för att vara sådär sliskigt pretentiös

sitter på café och väntar på att nästa lektion ska börja, men det är fyrtio minuter kvar, så jag har all tid i världen för lite smärtsam, halvt verklighetsfrånvänd självinsikt. känner mig hemskt klumpig socialt och som ett allmänt irriationsmoment i andras liv. någon folk känner en skyldighet att dras med. känns som är allt jag skriver till folk får dem att distansera sig mer och tycka om mig mindre och mindre.

och oroväckande som det låter, är det ändå en viss lättnad i det. om jag är ensam slipper jag irritera folk och jag slipper utsätta andra för mina egna brister.




så, har gnällt klart nu. ska tillbaka till kaffet, matten och allt annat. rekommenderar radioheads nya och även Love Coffee i lund.