fortsatt gnäll

i nästan hälften av mitt liv har jag hållt mig vid liv för någon annans skull. mina föräldrar ska inte behöva förlora ett barn till och alla i min närvaro ska inte behöva genomgå den sorgen för att jag inte kan ta tag i mitt liv. så jag har alltid satt upp milstolpar att nå innan jag låter mig själv dö. och det har funkat. men jag har inga milstolpar kvar.

jag blev modell. jag kom in på natur. jag förlorade oskulden. jag söp bort minnet av en hel kväll. jag har sett new York och London. jag har skapat musik.

allt jag satte upp är avklarat. och jag hade velat säga att jag inte vet vad jag ska göra nu, men det vet jag. mållinjen är liksom nära nu. jag har inget kvar av det jag hoppats att uppnå insåg jag ikväll. jag vet inte hur länge jag klarar av att fortsätta, jag hoppas bara att jag varit en dålig nog människa att så lite människor som möjligt kommer påverkas. förhoppningsvis har jag varit så dryg, egocentrisk och elak att jag inte saknas. för första gången i mitt liv kan jag vara glad över vilken jävla idiot jag varit.

förlåt.