osammanhängande deppigt blogginlägg

CW psykiska sjukdomar

---

jag vet inte vad det här inlägget är. dagbok? rop på hjälp? uppmärksamhetskrav? jag vet inte, men oavsett är det något jag känner att jag måste skriva. för ventilering.

jag vaknade vid 7, trots att jag inte somnade förrän solen gick upp, vilket kändes konstigt då trots mina äckliga sömnbesvär ändå brukar däcka runt 3-ish. men ah, vaknade och ju mer jag insåg att jag måste gå upp nu, att jag måste till skolan och att jag måste vara social desto tyngre blev ångestbumlingen i bröstkorgen. det slutade med att jag låg och hyperventilerade på rygg i sängen tills jag tröttade ut mig själv och somnade om.

vaknade vid 9 igen till 8 missade samtal från pappa och ett oroat sms från min mentor. ångesten var iallafall borta och i dess ställe hade jag dragit på mig tomhet och distans. min brors arga krav i dörrkarmen blev till dämpat mummel blev till brus, tills han drog mig i benet så jag vaknade till. han krävde att han och jag skulle gå ut med hunden, för att han minsann inte skulle se mig dra ner mig själv. skuldkänslor å hoj! väl ute på promenaden blev tomheten starkare. det otroligt soliga vädret gav inget. jag var inte lycklig över värmen eller irriterad av svettet. jag kände inget. olle pratade med mig på vägen. det var skönt, för han hade listat ut precis varför jag mådde dåligt och vad jag behövde för att må bättre. vilken tur att när 7 år av psykologer och läkare att det är Olle Reberg, 22-årig stereotypisk vit straight kille, har hittat lösningen på min depression. till slut blev han brus igen. fågelkvittret med. sen blev mina tankar också bara brus.

jag kom hem igen efter trettio minuter och gick och lade mig. där låg jag sömnlös i kanske fem timmar, shoutout till brorsan som så generöst sett till att jag inte hade en gnutta melatonin kvar i mig. för jag måste ju vara produktiv och aktiv för att bli av med mitt dåliga mående. och jag måste ju bli av med mitt dåliga mående, för att han mår dåligt av att se mig. för att han, som alltid, ska visa för mig och resten av världen att han alltid vet bäst och har rätt. han är bland de största svenska debattörerna för att han vill visa för folk att han har rätt. han låter sig provoceras av minsta lilla för att visa för personen han bråkar med att dem har fel och att han har rätt.

jag hade antagligen varit arg och kanske ledsen, men jag känner fortfarande ingenting. min hjärna känns som en avdomnad arm eller fot. pappa kom hem och var orolig över mig men jag uppfattade inte ett ord av vad han sade. full on zombie mode, typ.

ska försöka fila på en historieuppsats jag skriver i "samarbete" med en i klassen, dvs han påminner mig att den ska in och jag skriver hela skiten.

det känns skönt att lätta lite på trycket. vore trevligt med en tid från bup eller något snart så jag slipper dumpa allt på er. uppmuntrande kommentarer eller bara något trevligt som händer er just nu vore mycket uppskattat. tack och förlåt ifall ni läste allt.