akademisk dekadens (obs gnällinlägg)

häromdagen skrev jag ett väldigt muntert inlägg om hur jag lyckats ta mig upp ur sängen, trots bristande ork och en sån där vidrig tyngd i bröstet. och då kändes det bra. jag var stolt över mig själv och fick en confidence boost av att jag trotsade mitt egna mående för att klara nationella, även om jag åkte hem direkt efter.

när jag idag läser inlägget känns det så konstigt. att något så enkelt var en sån otrolig tröskel. något som jag tidigare klarat fem dagar i veckan, år in och år ut. sju timmar långa skoldagar har inte varit mer än irriterande och tröttsamma, men aldrig i närheten av så omöjligt det kändes då. och jag tror att ju mer jag tänkte på den skillnaden, desto mer insåg jag att jag faktiskt har blivit sjuk. innan har det känns kortvarigt, något som går att se förbi och ignorera. men när att klara av en av sju timmar på en vanlig skoldag inte längre var en självklarhet sjönk det verkligen in.

och jag har alltid haft lätt för mig i skolan. lärare har favoriserat mig och jag har lyckats nå väldigt bra betyg i förhållande till hur mycket energi jag lagt in i arbetet (det vill säga väldigt lite). att se allt det tyna bort i en sjukdom jag inte har kontroll över är en vidrig upplevelse. att gå från stjärnelev till den där som aldrig är på lektionerna och att se på helt maktlös under tiden ger mig en sån sjuk ångest. igår kom jag på mig själv med att allvarligt överväga att hoppa av. jag känner mig så otroligt svag och maktlös över något så banalt som en vacklande skolgång. min frånvaro är säkert över 40% den här månaden och lärarna har börjat le lite oroligt när de hälsar på mig. jag har fuckat upp skolan. ordentligt.

det här hade säkert varit ett betydligt mindre problem om jag hade haft någon förmåga att förbättra situationen. men jag kan inte. jag kan inte förmå mig själv att plocka upp matteboken med de 50-tal sidor jag ligger bakom i kursplanen. jag klarar inte av att logga in på skolportalen och se vad som ska vara gjort till imorgon. jag flyr, förtränger eller ignorerar.

hur fan blev det såhär? det gick ju bra så länge, hade tillochmed fått någon status som den smarta ungen i klassen och således blivit första personen folk gick till med svåra mattetal eller renskrivningar. nu är jag inte ens i skolan längre och alla konstanta frågor från människor som egentligen menar väl gör det ännu svårare. jag vill så gärna att det vänder. jag vill tillbaka till när matten var kul och när klassrummet var en bekväm plats. jag vill bort från kallsvetten, bort från morgnar utan livslust och från högar av uppgifter som måste skrivas.

jag hoppas med allt jag har att det vänder snart. att bup byter medicin till något som gör det mindre tungt. att motivationen trillar in igen och att jag kan öppna matteboken med en "nu jävlar"-inställning. men för varje missad lektion och varje lärarmail tappar jag hoppet lite.