coolt

Ett kapitel som jag egentligen borde avslutat dag, veckor, månader och år sedan tog slut idag.

Vad mer kan jag göra? Vad mer kan jag säga?
Det har alltid varit samma visa, när ska jag få min medalj för min uthållighet?
Frågorna jag haft men ej vågat fråga för rädslan av att såra en annan person även om rädslan över svaren förstör mig dagligen.
När är det min tur?
När ska mitt huvud öppnas upp för nytt istället för att kriga med det förflutna?
Jag tittar runt kröken och ser inget slut på någonting.
Enough is enough.
Hello, goodbye.