möö

börja bli längesen men kände sig behövd
som att någon verkligen litade på en,
och berättade allt som var fel. dom ja älskade mer än allt annat känns som dom övergett mig
att ingen finns kvar för mig och att dom bara hoppar på mig,
det trycker ner mig mer att tänka på det som varit än det att jag blir glad av det.
jag vet inte vilka som är mina vänner längre och ja trodde verkligen jag hittade hittat dom äkta.

men med typ bara en kvar och ingen annan som orkar höra av dig
eller bara något fint ibland så orkar ja inte mer.
jag vet inte hur ja klarade mig förr men jag ska ta mig igenom detta med min pojkvän som stöd
för jag vet att han älskar mig och stöttar mig till 100%
för det har han sagt, och ja litar på honom.