Positiv VS negativ ensamhet

Jag känner mig oerhört ensam just nu. Jag brukar omgiva mig med några personer att prata med, men just nu... så känns det bara så tomt. På ett sätt känns det inte ledsamt. Jag har hunnit fatta massa beslut om mitt liv som jag inte ännu har berättat för alla som jag brukar berätta allt för. Jag är fri från behovet att alltid ha uppmärksamhet. Att jag vet vad jag vill räcker... så var det inte igår. Kan man mogna över en natt?

Samtidigt känns allting så fel. Som om jag är bortglömd. Som om ingen tänker på mig. Det känns som att jag är sur på alla även fast ingen gjort något fel. Därför finns det fortfarande lite uppmärksamhetssökande kvar. Men det är bra att det känns såhär... jag har tid att mogna för mig själv. Innan har jag alltid känt ett behov av att söka bekräftelse från folk genom att berätta exakt allting jag tänker göra osv. Jag ska bara göra... jag måste lära mig att min medvetenhet är uppmärksamhet nog. Gosh. Maybe I'm insane.