faan iblandalltså

På väg hem, klockan är omkring tolv på natten. Framför mig står ett gäng killar, fem eller sex stycken, ovanför trappan som gångvägen leder fram till.
"Killen, kom hit! Vi vill prata med dig" säger en av dem.
"Nej". Jag fortsätter gå.
Han låter uppretad: "Hörru, stanna när jag snackar med dig!??!11"
Jag går ner för trappan och de börjar gå efter allihopa, ropandes diverse pseudovänliga uttryck ("eyymannen vi vill bara snacka ju fattaru!!!").
Nu skriker jag: "NEJ!", snabbt följt av något generiskt lämna-mig-ifred, typ.
"OJ TJENA MANNEN VAD ARG DU BLEV HÖH?!?!?!?" De går snabbare och är nästan ikapp mig,
Jag vänder mig om snabbt. Han som följer mig närmast slänger upp armarna åt sidorna och säger "slå till då slå till då?!?!1!" samtidigt som han går mot mig allt fortare. Jag börjar springa; De börjar springa.

Jag är snabbare; springer upp för en trappa lite längre bort, placerar mig så stadigt jag kan efter att ha sprungit upp så pass hastigt. Han bakom mig kommer nu också upp för trapporna. Slår honom så hårt jag bara kan; det är ett bra slag, träffar mitt i hans ansikte så att hans näsa viker sig, men är inte tillräckligt för att han ska falla baklänges.
Väljer att gå in i en slagväxling med honom, trots att de anda snart hunnit ikapp. Min vänstra knytnäve träffar hans käke eller kind och den högra får kontakt med sidan av hans huvud, samtidigt som jag får ett slag över pannan. Hör mig själv ryta till för varje slag jag utdelar; "UHGN UGHN GHNAUhA!!"
Mitt nästa slag är nästan en miss, då vi snabbt hamnar i clinch och jag känner att han får in åtminstone ett slag, samtidigt som en av hans bros nu hunnit ikapp och slår mig två gånger i huvudet snett bakifrån. Jag lyckas slita mig loss från deras grepp och springer in i tunnelbanestationens ingång, som nu är nära.

Har aldrig sprungit så snabbt nerför en rulltrappa förut. Jag inte så mycket springer som hoppar ner för den. Fuuck.
De följer efter allihopa, men efter att sprungit in på stationen ger de upp. Står oroligt och tittar mig omkring den kvarten som är kvar tils att tåget går, andfådd och med ögon vidöppna av adrenalinstimulans; För de andra på perrongen ser jag säkert ut som en tjackpundare. Oroligheten mynnar så småningom ut i en sorts eufori i samband med att jag åker hemåt.. Det är skönt.