los_angeles blogg



Tjej, 29 år. Bor i Bro, Stockholms län. Är online nu.

los_angeles

Senaste inläggen

autism på quiz
23 september kl. 00:31
taktil taktil
19 september kl. 00:47
värme och kyla
15 september kl. 21:09
Jag och Jars när vi lagar mat med våra svarta hjärnor
13 september kl. 00:32
suffocate for fuck sake
10 september kl. 12:36
Kontaktannons
4 september kl. 11:49
Värme
3 september kl. 20:34
Visa alla

Fakta

Civilstatus: Öken
Läggning: Bisexuell
Intresse: EC
Bor: I skogen
Politik: Hemligt
Dricker: Allt flytande
Musikstil: Trance
Klädstil: Lolita
Medlem sedan: 2022-09-03

Event

los_angeles har inte lagt till några event än.

värme och kyla

Såja. Det är över nu. Slappna av vännen min, jag finns här för dig. Låt mig hjälpa dig av med de blöta kläderna som hindrar och stramar åt. När jag leder dig fram märker jag hur svag du är, din ömtåliga kropp skakar, du snubblar fram. Lägg dig på sängen så ska jag stoppa om dig. Det är mjukt och varmt under nytvättade påslakan med täcken fyllda av dun. Du kan lita på mig. Släpp in mig. Du är ju helt nedkyld, det bildas frost på din hud. -Herre... utbrister jag, men lyckas dämpa min affekt innan ordet blir gudomligt. Jag vill inte att du ska bli rädd. Jag tvekar på om du kommer klara dig. Men du är inte ett slutet system, jag ska ge dig min värme. Din kropp tinar långsamt upp. Jag ställde in elementen på högsta värmen, precis som i dina ögon har det bildats en dimmig yta på de stora fönsterna ut mot världen.
Vet du var vi är? Jag ska visa dig runt när du är redo, du är hemma nu. Jag ska ta hand om dig. Ligg still, slösa inte på den lilla livskraft du har kvar. Du måste vila. Dina extremiteter är värst ute, men snart smälter blodet och blir till en svalkande lugn flod i din kropp. Jag håller din lilla hand mellan mina. Snart når jag ditt hjärta. Snart kommer du få din känsel tillbaka. Jag märker att du är sömnig. Jag ska sluta prata och låta dig vila. Du har slutat darra nu. Slappna av, min kära.

Du vaknar med huvudvärk, det tjuter i dina öron. När du försöker lyfta på huvudet från det dunfyllda havet börjar världen att gunga. När du försiktigt öppnar ögonen bländas du av ett skrikande ljus trots att det är molnigt ute. Du får inte fram några ljud heller, du måste ha tappat den röst du en gång haft. Nu är du här hos mig, jag ska ge dig en röst. Till en början får du låna min. Du förstår? Jag var uppriktigt orolig för dig. Vill du ha något att dricka? Jag visste att det fanns något fruktansvärt där ute och jag ville inget hellre än att skydda dig ifrån det. Du accepterar tyst mitt beskydd, vi har ett samförstånd. Din röst är villig och hjälpsam. Du förstår att dom vill dig illa och att jag alltid är på din sida. Vår kärlek till varandra är absolut. Du vill inget hellre än att vara här, finnas till, krypa in i min famn och omslutas av min kärlek. Jag kommer skydda dig. Allt kommer att bli bra igen. Tänk att det finns någon som är så sympatisk och klok som dig.

Tiden går?

Du tycker att det är konstigt att jag alltid vet vad du tänker. Jag tycker att det är konstigt att du läser det jag skriver. Jag är säker på att vi är helt överens på den punkten. Men hur ska det här egentligen fungera? Ett enstaka övertramp då och då, men att träffas så här. Borde vi inte bara lämna varandra i fred?
Jag sätter mig ned vid bordet inne på Espresso House. Du har väntat här en lång stund. Din kaffekopp är redan tom. Ingen av oss har sagt något än. Du möter hastigt min blick men din uppmärksamhet försvinner, är du fortfarande rädd för mig? Bredvid sitter ett gäng tonårstjejer med sydvästasiatiskt ursprung, du låter dem fånga dig. Jag försvinner en stund och kommer tillbaka med kaffe och en kanelbulle.
Jag vet att du egentligen inte vill träffa mig. Jag ångrar att jag övertalade dig. En försiktig harkling för att få din uppmärksamhet, ett par vänskaplig artighetsfraser hit och dit. Politik, valet, väder. Tillslut. Nu har dansen börjat. Ett par minuter. Från mina rödsprängda ögon bildas tårar som rinner ner. Du vill också gråta men känner dig äcklad när du ser på mig. Du ser helt opåverkad ut. Du är iskall. Jag ser hur du äcklas. En bultande huvudvärk. Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Vi ljuger. Skillnaden är att jag vet vad du tänker, och att du läser vad jag skriver. På sätt och vis är vi på samma plan. Hur gjorde vi förr? När allt var bra? Var det någonsin det? Jag kommer inte ihåg hur vi gjorde då. Du är så jävla otacksam. Jag har gett dig allt jag har och allt du har, och nu vill du ha mer. Eller, du vägrar att ge något tillbaka. Jag har gett dig alla mina ord, inga fäster. Du bad om mitt stöd, du ville ingå i mitt liv, men ryckte undan ditt. Varför lämnade du mig? Hur fick du tag på snaran? Du är så illojal. Du är gjord av is. Du har gjort mig till ondska, du har gjort mig till utsida, till en hotfull annan till kyla. Det är jag inte, det har jag aldrig varit. Allt är i ditt huvud. Du kan lita på mig. Du kan lita på mig. Du kan lita på mig. Du har så mycket makt över mig. Hur kan du ha det? Du som är så svag. Du försöker gå, du kallar mig galen. Du kallar mig psykotisk. Jag håller fast dig men släpper så fort jag ser hur tjejgänget stirrar på oss. Jävla bidragsmjölkande babbar som alltid ska lägga sig i. Är inte ni vana vid mäns våld mot kvinnor? Åk hem till ert jävla pissland istället för att sitta där och stirra. Skit i dom. Du sätter dig ner igen. Du vill att jag ska skada dig så att du kan få medlidande. Att alla ska se vilket monster jag är. Så fort jag lägger en hand så skulle du vara en oskuld i alla andras ögon. Men jag vägrar. Jag vet hur du tänker. Hur du uttnytjar allt och alla. Du kommer aldrig att vinna över mig.
Du tror att du kan valsa in och ut ur mitt liv utan konsekvenser. Du tror att du bara kan göra precis vad du vill. Du gör våld med mig men ändå är det jag som får alla blickar så fort jag agerar på det enda plan där jag har det minsta lilla övertag. Det är orättvist. Jag berättar hur jag mår. Om hur jag upplever att du lurat mig, att du har lurat mig in i din värld och du helt plötsligt inte vill du inte ha mig längre. Du verkar inte lyssna. Du säger bara plattityder om att "det inte är så enkelt", men du vägrar förklara. Jag är övergiven. Du känns som att du spottar mig i ansiktet. Jag försöker smeka din hand, du drar dig undan. Inget av det du säger går att förstå. Vad menar du med kontroll? Det är du som kontrollerar mig men du vänder upp och ner på allt. Får det att låta som att det är jag som på något vis har övertaget. Jag måste få övertaget innan du förstör mig.

Du vet precis hur en slipsten ska dras. Du vet precis vad du håller på med. Du kallar mig för monster. Du kallar mig för monster i dina fantasier. Jag vet precis vad du tänker, och du läser vad jag skriver.

Du har alltid varit god. Du har lärt mig att man ska behandla andra så som man själv vill bli behandlad. Du är en lögnare.


Logga in för att kommentera
snipsnapsnut Tjej, 56 år

skumt att gilla detta inlägg

los_angeles Tjej, 29 år

Warum?