Max 500

Den sextonde oktober och jag går mer och mer emot en höstdepression.
Känns som om hundra lager av mörka moln samlas över mig och trycker ner mig bit för bit.
Det gör ont att försöka stå emot det, och jag har ingen aning om hur långt det kommer gå den här gången.

Det enda som kan bygga upp mig är Linus.Och det gör han. Varje gång som jag är i hans närhet.
Att få ligga så nära att det inte finns något utrymme mellan oss. Att få hålla hans hand. Att höra ord som gör att min mage fylls av hundra fjärilar.
Men när vi ligger så nära att det inte finns något utrymme mellan oss känns det ändå som att jag vill, att jag måste komma lite närmare. Vi är ändå inte nära nog.

Nu har jag varit utan honom i ungefär två timmar och jag känner mig redan halv. Jag behöver honom, jag behöver honom hela tiden.

/är så jävla kär att jag inte vet vart jag ska ta vägen./