så jävla orättvist

Jag sitter ofta och tänker på varför just min kropp blev som den blev. Varför jag, av alla människor i hela min släkt, fick en dysfunktionell jävla kropp. Jag känner att det är så sjukt orättvist, och jag känner mig egentligen så jävla mesig som sitter och gnäller när det finns människor som har det så mycket värre. Och jag vet att jag inte borde tänka så, men jag gör det. Och jag tycks inte kunna sluta.

Jag såg ett program för nått år sen, där det var en tjej som var lite äldre än mig som satt och pratade om sin fibromyalgi. Under tiden som hon pratade så satt jag och tänkte typ "shit vad det lät jobbigt, jävla tur att man själv inte har det.". Jävla ironi nu när jag tänker tillbaka. Just nu känner jag mig ensam igen, och det är skit.

Jag vill gråta ut i någons famn. Jag vill gråta över min sjukdom, över min enorma saknad efter den pappa som inte längre existerar i min värld, över det faktum att jag kommer ha ont för resten av livet. Jag hatar deppinlägg på emocore, men just nu finns det bara ett val för mig och det är att skriva av mig. Jag ber inte om sympati, men ibland kan känslan av att veta att någon iallafall läser vara lite tröstande.

/mes