Jag exploderar av alla förutbestämdheter

Livet känns ju lite som en dröm.
Då menar jag inte som en "bal-på-slottet" dröm, utan mer, ja, en dröm.
Vill man verkligen vakna, så vaknar man ju. Men det är ju förfärligt svårt.
Det känns bara som att jag inte platsar här, jag hör hemma där bakom, eller framför eller bara någon annanstans.
Jag vill bara vakna, men det är förfärligt svårt.

Nästa år fyller jag 18.
Fuck allt.
Livet är så förutbestämt.
Du går skola för att utbilda dig så du får ett jobb så du har råd med ett hus där du kan leva med din äkta hälft och skapa lite barn för att sedan så småningom pensioneras och dö.
Det som händer mittemellan dessa någulunda fasta ståndpunkter kan väl säkert variera med fester våldtäckter och annat bra och dåligt samt allt där mittemellan.

Jag klarar inte av att allt är så bestämt för mig redan.
Är inte livet mer än såhär så exploderar jag.

Nästa år blir jag 18. Fan vad jag ska leva utanför dessa jävla ståndpunkter
säger hon ja