Mamma /:Hjerta:

Satte mig på bussen hem från Walter.
Där började det, illamåendet, de pendlande knivhuggen i magen samt kallsvettningar och en konstigt hål/klump i halsen.
Men, jag klarade mig till Slussen, dock på tuben mot Tekniska så kaosade det, var så "döende" att jag var påväg att gå av vid Stadion och lägga mig och hyperventilera i ett hörn.
Men det gjorde jag inte, utan reste mig upp vid tekniska, fick kväljningar och sprang ut till en papperskorg och hulkade. Det enda som är värre än att kräkas är när kroppen vill/behöver kräkas men inte kan.

Så där stod jag och såg bakfull (vilket jag inte var) och patetisk ut, då kommer någon och klappar mig på ryggen och BAM där står mamma?

Vadfan

Hon är aldrig i Stockholm och nu så bara råkade hon vara det och vi råkade stöta på varandra.
Har aldrig varit så jävla glad att se henne

Seriöst, jag typ grät och kände mig som 5 år igen