mitt bästa sätt att självskada

ännu en gång, jag låter någon komma lite lite för nära inpå. jag släpper ner garden och börjar lita på att något fint existerar för att sen; förstöra, förgöra. jag rycker bort vackra människor som plåster på oläkta sår. snabbt och smärtfullt. sen gråter jag över min patetiska ensamhet.

men let's face it, hur kär jag än blir i någon gillar jag alltid misären mer. älskade, sexiga misär; att ramla ner i vikt för att sen hetsäta och avsky allt jag är, att trycka rakblad mot mitt smalben och känna värmen spridas, att vakna upp med minnesluckor, att inte minnas vem jag hade sex med igår. det är riktig kärlek.