en liten del ur Blodets drog - en halv sanning

Sida 28

Min röst sviker mig. Den hörs knappt, hur mycket jag än försöker prata så kommer det bara vaga viskningar och kvidanden. Mina läppar formar trött orden utan belöning och framgång. Ingenting är som förut. Allt och alla är inte som dem verkar vara. Min hals värker av trötthet och uppgivenhet, ingen hör mig. Jag är enbart luft som folk andas in och ut igen, jag är nödvändig för deras överlevnad men osynlig för deras ögon. Dom ser… men dem tittar inte. Alla är blinda inför det onormala och skrämmande. Är de det jag är?
Onormal och skrämmande, utan livslust är jag bara ogenomskinlig stinkande luft?
Ingen ser mig och ingen vill se mig.

Varför ska jag sitta och vara söt när jag egentligen är hatisk och vill ha tillbaka det som är mitt? Allt är borta och det kommer inte tillbaka om ingen gör någonting, eftersom ingen gör någonting för att hjälpa mig får jag klara mig själv. Lära min själv att försvara mig emot värkiligheten som den är idag när det bara är demoktariska självupptagna personer som enbart ser till sitt eget bästa. Dom kollar inte ut på landsbygden där det faktiskt behövs hjälp. ”åk mer bussar så främjar du växthuseffekten” hur ska du kunna göra det när bussarna går en gång varje timme här ute och varje kvart inne i stadsgränsen?
När det nästan blir billigare att åka bil än att åka buss när bussbiljetterna blir allt högre och högre?
ingen gör så det blir bättre här, dem hjälper bara sig själva samtidigt som dom står där bakom podiet och predikar om hur bra dom är när dom egentligen inte gör det dyft.