Att en sån enkel sak som att se ut genom fönstret en snöig vinternatt kan väcka så många minnen, reflektionen av mig själv med en telefon i handen, alla de nätter och otaliga timmar som jag pratade med dig, i flera månader. Jag skäms över att tänka på det... Allt du sa och gjorde, allt var så uppenbart men jag var för blind för att se det.. Du förstörde något i mig och jag är inte säker på när eller om det kommer bli helt igen..

Jag önskar bara det fanns någon som fick mig att glömma allt förflutet, som fyllde det tomma i mig..
Lägger mig nu innan känslorna går för långt..

Logga in för att kommentera