Ångesten

Jag tar examen om en månad och ångesten kryper sig sakta men säkert på. Jag satt på bussen idag och bara sjönk ihop över tanken på allt. Jag flyttade hit för tre år sedan för att plugga på högskolan. Inte visste jag då att den klass jag hamnade i skulle vara fylld av fantastiska människor som förgyllde varenda dag i skolan på alla sätt. Så många skratt och så många underbara stunder.

Nu, tre år senare sitter jag ensam kvar med ett tomrum av tanken på att jag aldrig mer kommer träffa många av dessa människor. De allra flesta flyttar tillbaka sina hemtrakter varpå man förmodligen aldrig kommer ses. Själv gör jag allt jag för att inte behöva flytta hem. Jag trivs i Skövde, jag trivs med människorna, jag trivs att bo ensam.

Insikten av att pengarna slutar komma om en månad och verkligheten om att jag måste hitta ett jobb gör mig rädd. Rädd att faktiskt inte få något jobb. Att jag kommer misslyckas, se mitt liv rinna bort, bli ensam kvar.

Jag vet att dessa är tankar som många andra delar. Att inte veta riktigt vad man vill göra av sitt liv. Jag själv har alltid försökt hålla humöret och styrkan uppe och inte försökt se för långt framåt. Men vad gör man i stunder som dessa. Då man faktiskt inte vet vad man ska göra och hur man skall gå tillväga för att behålla allt som man mått så bra över. För tänk om kommande tid inte blir lika bra som den som varit. Då är jag glad att jag ändå fått uppleva något så fint och bra. Och detta är något jag alltid kommer bära med mig.

Tack för tre fantastiska år.