jävla liv

ibland kommer stunder som man har lyckats hålla borta så jävla länge
och man försöker hålla undan gråten för man vet att börjar man så kommer man aldrig kunna sluta
man kommer ligga där och kippa efter luft och skrika rakt ut för att allt gör så ont
och man vet att ångesten kan dämpas med knivblad
och man gör det för att ingenting annat fungerar
och man vill inte ligga där igen
trasig och förstörd och ångestfylld och olycklig
för det har man gjort alldeles för många gånger innan

och man undrar varför
för man har lyckats pressa ner allt under ytan så länge
och man tror att man har lyckats dränka allt

allt jag vill är att vara normal
att inte ha ont i varken kropp eller själ
att slippa ta tabletter varje morgon och kväll för att kunna leva som alla andra
jag är så långt ifrån stabil som det bara går och det gör mig så olycklig