Underbar text. Dock ej skrivet av mig.

Bitar från mitt liv ligger spridda för mina fötter..
Jag ser förlorade vänner

Brustna hjärtan
Hat och stolthet
Kärlek och passion
Skratt och glädje
Tårar och ångest

Nu ligger de där
Livlösa...
Små silverskärvor som en gång var Jag

Krossade..
Krossad..?

Vad händer nu?
Kommer jag plocka upp bitarna och gå?
Kommer jag att Orka lyfta dem?
Kommer någon att hjälpa mig?

Jag vet inte...
Står bara där och betraktar..

Betraktar mitt Liv.

Mitt hjärta är ett pussel du lagat med eltejp.

Bitarna är samlade igen..

och ju mer de läker..

desto mer av tejpen lär jag mig att leva utan.

Men inte ens du klarade av det. Tejpen var för klistrig och skärvorna för vassa, fastnade i min kropp och skar i dig när jag menade stryka bort tårarna ifrån din kind..
Det är inte meningen.
Men det gör ont ändå.
Jag vill inte skada dig.
Och jag vill inte bli skadad.
Ändå vill jag få vidröra dig..
Jag vet inte, det gör så ont.
..
Är det värt det? Ska jag finna mig i det?
.. Jag hoppas det. Jag hoppas att du orkar
Jag vet inte..
..

Varför måste jag vara så förstörd.. varför måste jag skära folk med Silverskärvor Som En Gång Var Jag?
Varför måste jag skada..

..dem jag älskar?

Och trots att han försökte..
Försökte
Försökte att älska mig..
så gick allt sönder

Jag är inte älskvärd, inte kapabel att skänka andra den känslan,
utan att ta sönder dem och tårögt se på medan de ger upp och andas ut.

Andas ut en sista gång.
Andas ut emot min hud.

Det är inte mer nu, jag har tagit all din luft. förgiftat dig med kyssar och gett dig minnen att sakna.
Det är inte mer nu.

Inte mer nu, snälla..
..
inte mer nu.

(nej. det blir inte mer nu. inte nu.)