JAG HATAR DIG

ASYHGDjb kmas,lfsnbdjakmlöfsdkfkl
har försökt lägga upp det här fan överallt nu, MEN INTE ETT JÄVLA FUCKING SKIT SAMMARBETAR! Bdb kan ta sig i röven!!! Så nu skiter jag i vad ni säger eller hur emo ni tycker jag är, men det här får ligga här tillsvidare...

jag slutade aldrig älska dig.

wall of text. läs om du orkar, men kommentera inte.
jag vet ärligt talat inte riktigt vad jag ska ta mig till längre. har kommit på mig flera gånger med att skriva långa sms till dig, men skickar dom aldrig. det är väl egentligen lika bra. aldrig har något gjort såhär ont förut. aldrig någonsin. och hur mycket jag än vill att det ska försvinna, suddas ut och tas bort för all framtid, så försvinner det ta mig fan inte. hur mycket jag än försöker att glömma dig, sluta titta på dig och sluta tänka på dig, kan jag inte. jag kan vara glad utåt, sprallig och skrattig som alltid annars, men hemma sitter jag med gråten i halsen och orkar inte mer. har snart gått ett år, men inte fan slutade jag vara kär för det. jag kan inte utan dig. jag klarar mig inte. jag har liksom ingen livglädje längre. jag har ingenting. jag har inte kvar någon kärlek att ge till någon annan. jag har ingen ork, ingen lust, ingen energi, ingenting. det gör så jävla ont. så förbannat jävla fittont gör det. jag saknar dig. jag saknar din röst, dina andetag, din närhet, dina läppar, dig! jag saknar dig så jävla mycket att jag helt ärligt går sönder. jag vet inte om jag har någon kraft eller styrka att låta bli det brutala. det vackra. jag tror fan inte det. de senaste tre månaderna har jag bara förknippat dig med rakblad och gevär. men inte nu. inte egentligen. jag älskar dig. fattar du inte det? jag älskar dig att hjärtat spricker. jag kan inte sluta tänka på alla stunder med dig, alla gånger jag har vaknat mitt i natten av att jag har blivit nerknuffad ur sängen från dina sömnryck, och varit lika jävla genomlycklig varje gång. jag trodde att du var dålig. att du var egoistisk och hopplös och velig och fan vet, men jag har så jävla fel. så fucking jävla fel hade jag om dig, och nu är det försent. jag kom åtta månader för sent. förut hade jag allt. förut hade jag dig. och jag hade en syster och en bror. vad har jag nu? ingen. inte en enda jävla människa som bryr sig. det enda sällskapet jag har är knattret från tangenterna och mina egna snörvlingar. jag har aldrig förut känt mig så jävla liten som jag har gjort utan dig. alla gånger du tittar på mig, men inte sett. inte sett att jag funnits, alls existerat. bara sett rakt igenom. och nu finns jag inte längre. jag är nog lika genomskinlig som du ser mig. jag känner mig minst lika ihålig och obetydlig i alla fall. jag vill bara slita ut mitt eget jävla skithjärta och stampa på det. trampa och slå på och mosa totalt. jag vill slita av mig armarna och benen. sy ihop mina egna ögon och häfta ihop läpparna. sätta en klädnypa på näsan och sluta finnas. jag vill bli strimlad i en köttkvarn och bli den jag känner mig som. obefintlig. det spelar ingen roll hur mycket alla bryr sig, för det finns faktiskt ingenting som hjälper just nu. inte ett jävla litet skit finns det som kan hjälpa mig nu. jag är rädd för att varken syster eller broder hjälper just nu. allt jag praktiskt kan göra är att sluta vara mänsklig och bli en jävla robot. leva ett mekaniskt liv. frysa ner alla känslor och ha ihjäl dom. allt jag kan göra egentligen är att göra som alla andra svenskar. gå upp på morgonen, åka till skolan som alla andra jävla elever. gå på alla lektioner som alla andra elever, äta min lunch, skratta lamt åt något jag inte lyssnade på, gå på någon mer lektion, röka mina jävla cigg, åka till jobbet, göra mitt där, åka hem, röka ett paket jävla cigg och sen dö. lägga sig ner i sängen och sova och aldrig mer vakna igen. jag har inte haft suget efter att skada mig på över ett år. och jag har inte haft suget efter att faktiskt dra från verkligheten på snart två år. men sen fick jag tydligen vara fri från det mer. aldrig mer. jag är rädd. jag är så jävla fucking skiträdd för att leva. för jag vet inte hur man gör. jag vet inte hur man lever på riktigt. jag vet inte hur man ska fungera, tänka, känna, agera. hur gör man? hur lever man? hur kan andra klara att leva sina liv utan att vilja avlida varje sekund av det, för att varje sekund känns som om att bli söndermald innifrån? hur kan andra klara, vad de anser som ett litet kärleksbekymmer, och leva vidare? klara av att få smällar och bara resa sig upp och gå vidare, medan jag istället ligger kvar? trasig och blåslagen. lämnad och oälskad. oexisterande. hur kan andra klara av att ta sig ur en liten crush på någon när jag fick dras med att upptäcka att jag föll för fel kille. och för att sedan upptäcka att det skulle bli den största jävla kärleken jag haft någonsin under de 18 år jag levt. varför klarar andra sig, men inte jag? hur kan andras tårar ta slut, men inte mina? räcker det inte med att jag redan suttit och bölat två veckor non stop över dig, och resterande år? måste jag börja igen? måste jag sakna sig så förbannat jävla mycket, måste du göra så ont? måste du vända mig ryggen och lämna allt för någon annan? måste du vara så äcklig jävla lycklig när jag ligger sönderslagen på marken? måste jag leva såhär, eller finns det faktiskt ett ljus i slutet av tunneln? måste jag älska dig så jävla mycket? måste jag leva kvar?
jag är så jävla trött på att vara secondhand. att aldrig vara det självklara förstahandsvalet. jag trodde att jag var det hos dig nu, men det visade sig att jag hade fel. jag tvekar på att du någonsin har brytt dig om mig så mycket som du säger. det är bara han, hela tiden. han, han, han. men fattar du inte? jag kom före honom. jag kom före jävla fucking kim! men det är klart att man måste bry sig mer om den som blev lämnad, inte om den som begick misstaget. jag vet att du ser att jag gråter ögonen ur mig. har hystreiska panikattacker. men jag tror fan inte att du bryr dig. jag kan inte längre säga att du betyder lika mycket för mig längre. jag ser dig inte på samma sätt mera. du tappade betydelsen i mina ögon, när jag grät, och han var lite ledsen, och det var han vi skulle bry oss om. han hade stukat ett finger, jag har brutit alla benen jag har i hela kroppen, så det är ju klart att vi måste bry sig om hans stukade finger, för jag är ju i alla fall redan död och utanför alla gränser att kunna räddas. men fattar du inte? klart som fan man inte klarar sig när ingen tror på en! man dör på två röda då, när inte ens sin egen syster tror på en, bryr sig. jag är bara så jävla besviken. jag är så jävla less på att aldrig bli uppdaterad om vad som händer, aldrig få vara med i förändringarna. "du får väl börja komma till skolan, då?" men det har inte med det att göra! det spelar ingen roll om jag aldrig är där, eller där varenda jävla dag, för jag får i alla fall inte veta något. alla vet allt om alla, förutom jag. jag börjar bli så jävla lack på att alltid bli utesluten, utfryst, bortvald, ignorerad, förnekad och oälskad. ska det vara så? är det något jävla öde för mig att inte få delta i omvärldens händelser? fyfan, säger jag bara. jag har nog aldrig varit såhär jävla fucktup förbannad på världen förut. allt. precis jävla allt, förändrades efter jere. jag slutade betyda något för dig, syster. kim behöver inte göra något för att få din uppmärksamhet, och omtanke, medans jag måste slå mig blodig och bokstavligt talat behöva skrika mig hes efter att få minsta vink om kärlek från dig. jag är din syster, han är din bror. jag kom före, han kom nu. ajshbfdjhz sfdsgfdgsfdg
JAG SKA SLÅ SÖNDER HELA JÄVLA FUCKING VÄRLDEN!