stänger jag själen, klämmer ihjäl den, hittar en himmelsk drog

Och så var det ju det här med sömnen igen.
Varför är det så förbaskat jävla svårt att somna när man är ensam? Och då menar jag inte ensam som att ingen ligger bredvid en, utan jag menar att man inte har tryggheten av att någon annan är i närheten, någon som bryr sig, lyssnar, finns. Det är en trygghet som jag inte känner hemma för tillfället, och jag förstår inte ens varför när jag vet att jag inte är ensam, men hur många gånger jag än försöker övertala mig själv så känner jag mig fortfarande lika jävla tom och trasig i slutändan.

Jag kan inte känna mig trygg och slappna av i mitt rum, det känns konstant som att någon håller koll på mig, hånar minsta snesteg och lockar fram ångesten. Home sweet home, eller hur var det?


http://www.youtube.com/watch?v=JfcLWW-87XE